Dagens Nyheter – 30 december 1868, sida 2

Kammarherren Boy uppträdde härefter för att upplysa att det numera icke funnes några politiska partier, att massan i detta uppfinningarnes tidehvarf ej betyder så mycket som förr m. m., som de närvarande syntes uppfatta såsom icke hörande till den å bane varande frågan. Skräddaremästaren Roos förordade herr Hedin, och konditor Grafström uppmanade herr Lindhagen, om han vore närvarande, att meddela sina politiska åsigter åt de församlade, på det att de som icke kände dem måtte veta hvad de af hr Lindhagen kunde hafva att vänta. En paus uppstod. Församlingen väntade. Ordföranden hemställde till hr Lindhagen, i fall han vore närvarande, om han icke skulle behaga yttra sig enligt interpellantens önskan. Ny paus. Uppträdet antog en komisk karakter. Det förvandlades nästan till farce, då hr Hierta med sin bekanta satir, dold under en slöja af den största godmodighet och finaste belefvenhet, ändtligen meddelade den slutsats, hvartill enhvar kommit, att: hr Lindhagen måtte icke vara närvarande. Ordföranden framställde nu till mötet om det förklarade sig för hr Hedins kandidatur, hvilket besvarades med starka ja-rop, blandade med åtskilliga nej. Då omröstnings anställande ifrågasattes, uppsteg general Hazelius åter och förmenade att mötets ändamål ej kunde vara att verkställa röstning, utan hoppades han blott att alla skulle åter träffas vid valurnan. Tal. begagnade tillfället att ännu en gång rekommendera hr Lindhagen. Frih. Liljencrantz opponerade sig mot hr Hazelius. Man kunde ha väntat af hr Lindhagen, sade han, då denne visste sig vara ifrågasatt till riksdagsmannaskapet, att han skulle ha visat valmännen den aktningen att möta dem. Man hade talat om hans liberalism, men man hade icke omtalat hvarutinnan den uppenbarat sig. Hr L. hade arbetat bland stadsfullmäktige, men der behandlas ej andra än ekonomiska frågor. Dervid är ej tillfälle att ådagalägga politiska tänkesätt, utan endast sparsamhet, och huruvida hr Lindhagen varit för eller emot sparsamhet ville tal. ej nu utlåta sig om. Hr Hazelius uppträdde ånyo till förmån för sin kandidat ocha prisade hans förtjenster om fattigvårdsoch undervisnirgsfrågan. Hr Hierta anböll att, fastän ordförande, få yttra några ord för egen del. Han omtalade hvad dets. k. nyliberala partiet egentligen vär för ett sällskap. Det hade gått så förskräckliga rykten om detta parti, att han blifvit nyfiken och derför låtit anmäla sig till inträde i detsamma; den som införde honom var allas oförgätlige vän Aug. Blanche, som var en af sällskapets förste stiftare, och hvilken han trodde att de församlade väl icke ansett för en samhällsvådlig person. Redan den omständighet att B. var mediem af sällskapet hade betydligt minskat hans tro på de oroande ryktena, och då han sjelf fick göra närmare bekantskap med de nyliberala, fann han att dessa icke ville nåot annat än hvad de verkligt liberala i alla tider velat och som vid riksdagarne vid olika tillfällen varit motioreradt samt stundom vunnit understöd af utskott. Han hade icke funnit någon annan anledning till deras benämning fröda, än att en brochyr, som till förra riksdagen utgafs af en bland sällskapets medlemmar, hade röda permar. Det hade varit ett fel af partiet att uppträda såsom motståndare till de af dem sg. k. gammal-liberala, hvilka nog hade bibehållit sin frisinthet. De hade förmodligen blifvit förledda till denna opposition deraf att det finns folk, som gerna kalla sig liberala, men vanligen med något tilläggsord, t. ex. konservativt-liberala eller Uberalt-konservativa, och hvilka af andra för korthetens skuld kallas grå. Dessa sistnämnde hyste en så liflig fruktan för det röda spöket att de sågo en skymt deraf allestädes, till och med på ljnsa dagen. Man kunde då ej undra på om de sågo det i ett så svagt upplyst rum, som lilla börssalen nu var. Härmed afslutades mötet.