Dagens Nyheter – 28 december 1868, sida 3

tet, men med ögonen oaflåtligt fästade vid den förfirliga synen; nu skriker barnet och vill sofva, vaggan står bredvid alkoven, bredvid de hemska fötterna — — 0 Gud, hur skall hon våga gå dit! Den unga modern gör våld på sig sjelf: Kom då, min lille gosse! säger hon, reser sig med barnet i sina armar och styr stegen, med darrande ben till vaggan, ligger gossen deri, tilltalande honom med sin moderliga röst, hvars darrning hon söker dölja; hon sitter sig ned och vaggar, sjunger vaggvisan, som hvarje qväll, och under det den entoniga sången ljuder från henneg läppar, tinker hon på, att en dolk kanske finnes nira, som skulle kunna döda henne, — hjelplög, som hon är! Andtligen sofver barnet och fru Aubry återvänder till brasan; att lemna rummet skulle måhända vicka misstankar såväl hos pigan som tjufven, och för öfrigt vill hon stanna hos sitt barn; ej för att bofven torde utse detta till offer, men — hon kan ej förmå sig att lemna det. Pendylen visar på 7; en timma, en hel timma ännu, innan hr Aubry skall komma! Den unga aqvinnans ögon äro genom en slags förtrollning fiistade vid de hotande fötterna, en djup tystnad herrskar i rummet, barnet sofver lugnt och dess moder med öfver knäna korslagda armar, halföppna läppar, stel blick och hämmad andedrigt liknar mer en bildstod än en lefvande varelse. Emellanåt höres buller i trädgården; det är för fru Aubry en stråla af hopp, — det är hennes man, hennes befrielse! Men nej, hon bedrages; det är blott regnet, blåsten eller träden, hvars aflöfvade grenar skrapa mot trädgårdsmuren. Dettyckes den olyckliga qvinnan, som hon vore ensam i verlden, så hemsk och djup är tystnaden för öfrigt; hvarje minut är som ett sekel! O himmel, de båda fötterna röra sig! Ämnar mannen lemna sitt gömställe? — Nej, det var blott en sakta rörelse för att befria sig från cn tröttande ställning och nu äro de åter orörliga. Pendylen slår, men intet slag följer det första adast 3 8 ännu, och likväl går pendylen verkigen! O hvad ångest! Hvilka brinnande böner till himlen under denna dödande väntan! — Fru Aubry tager en religiös bok från spiseln och försöker läsa — förgäfves! — ögonen lemna hvarje sekund boken och vändas mot dessa klumpiga skor under sängen. Men en tanke, som kommer blodet att isas i hennes ådror, springer hastigt upp i hjeruan: Om hennes man ej skulle komma hem i afton! Vädret är dåligt; han har slägtingar i köpingen; kanske har man rådt honom att ej fara så sent på qvällen med så mycket penningar och kanske han gifvit vika — något som hiindt förut — för deras grundade välmening, och hvaröfver hans hustru ju ej borde förvåna sig. Tink om han ej skulle komma! Klockan har slagit åtta; — ännu ingen! — Den förmodan fru Aubry hyst, började förbytas till en allt mer och mer förskräcklig sannolikhet. Efter tvenne plågsamma timmar, hvarunder dock hopp om snar hjelp uppehållit henne, kiinner nu den unga qvinnan sitt mod och sina krafter svik och hon vågar knappt mera tänka på sin beligenhet. Hastigt höres ett buller under fönstren; fru Anbry lyssnar; hon fruktar att ånyo låta sig dåras af ett hopp, som så ofta svikit, men nej! nu var det ingen villa. Porten knarrar på sina gångjern och slår hårdt igen; om några ögonblick höras viillhekanta steg 1 trappan, dörren öppnas och en stor, kraftfull man träder in, — det är han, det är han! Efter att i nedre våningen lagt från sig sina pistoler och sin genomblotta kappa, hade han skyndat upp och, lycklig att återse det käraste han tiger på jorden, sträcker nu sin famn mot sin hustru, som konvulsiviskt störtar sig deri; — men, återtagande sitt lugn, utan att yttra ett ord, lägger hon ett finger på sin mun och visar sin man med den andra handen de begge fötterna, som tro gig osedda. Herr Aubry hade ej värit värd att vara man åt sin hustru, om det nu felats honom beslutsamhet och kallblodighet; med ett tecken låter han henne. veta att han uppfattat allt. Förlåt, min vän, siger han, jag har lemnat: min portfölj der nere och vill hemta upp den. Efter två minuter intriider han ånyo, men med en pistol i hand; han undersöker knallhatten, nal-kas sängen, böjer sig ned och fattar med venstra. handen en af de tvenne fötterna — högra pekfingret stadigt på trycket. Du är död, om du gör motstånd! ropar han med tordönsstimma. Fotens ägare synes ej vilja våga försöket, och framsläpad till midten af rummet, visar sig nu en den ruskigaste figur, hopkrumpen framför pistolmynningen. Genast undersökt, finner man hos honom en skarpslipad knif. — Han tillstår sin komplott med pigan, som underritttat honom om att ett rikt byte vore att göra denna natt. Det återstod blott att öfverlemna båda 1 rittvisans händer. Fru Aubry bad för dem, men den allmänna rättskänslan talade högre iän medlidandets. När herr Aubry hört allt, omfamnade han gin hustru, utropande: Så mycket mod hade jag ej trott dig om! — Men oaktadt sin oförskrickthet, måste dock fru A. under några dagar intaga singen, till följe af en nerv-attack samma qvill. Ansvarig utgifvare och redaktör: Rudolf Wall