Dagens Nyheter – 28 december 1868, sida 3

Å Hvarjehanda nyheter. En modig qvinna. Oaktadt den höga tanke vi hysa om qvinnans mod i allmänhet, tillåta vi oss dock fråga Eder, iälskvärda liäsarinnor, om Ni, vid ett dylikt tilltälle, skulle kunna hkna hjeltinnan i efterföljande berättelse, hvilken vi lemna Eder såsom fullt trovärdig. En ung fru, som vi vilja kalla Aubry, bebodde jemte sin man ett hus i den lilla staden Z. Detta hus, ensligt beläget midt i en stor trädgård på en af malmarna, hade ej flera innevånare än hr och fru A., deras barn, knappt ett år gammalt, samt en piga, nyligen antagen i tjensten. Redan kl. 9 på aftonen herrskade djup tystnad på stadens gator och kl. 10 släcktes det ena ljuset efter det andra, lemnande rum för ett fullkomligt mörker; man dömme då om dysterheten af ofvanämnde boningshus, gömdt bland träd och buskar 3 3 400 steg från allmänna vägen. En novemberafton satt fru Aubry ensam hemma, afvaktande sin mans återkomst från en affärsresa, som han företagit samma morgon till en köping, belägen två mil från staden; det gillde uppbärande af en betydlig penningesumma, som han skulle medföra hem och han hade för den skull försett sig med ett par pistoler, — utan hvilken försigtighet hans hustru måhända ej kunnat frigöra sig från en viss oro. Klockan var sex på aftonen och fru Aubry hade nyss, jemte pigan, gått upp i sängkammaren, för att ligga sitt barn. Detta rum, beläget en trappa upp åt trädgården, var stort och högt; dess förnämsta prydnad utgjordes af en stor gammalmodig, rikt utsirad säng, innesluten i en alkov. — Qvillen var mörk och dyster, en verklig höstqväll med blåst och regn, som piskade rutorna. Fru Aubry satt på en liten stol framför brasan — hvars flammande eld, jemte skenet från en lampa, gaf en svag och ojemn upplysning åt rummet — och skötte med moderlig omsorg den lille, som hvilade i hennes knä, under det pigan sysslade i andra ändan af rummet. Barnets natt-toilett var nyss slutad och fru Anbry kastade blicken mot vaggan bredvid sängen, för att öfvertyga sig om att allt är i ordning för att emottaga den lille, hvars ögon redan började sluta sig, då elden i samma ögonblick flammar upp och lyser på en syn, som kommer henne att oemotståndligt spritta till: hon ser under sängen ett par jernpliggade skor, hvilkas läge utvisa att de ej sakna egare. Intet rop undföll fru Aubry: hon reste sig ej ens från stolen; men snabbare än vi hinna nedskrifva dem, gjorde hon följande reflexioner: Tjufven, — ty efter all anledning är det en sågan — ämnar sannolikt dröja här till natten för att då bemäktiga sig de penningar hr Aubry skall medföra; men, om han dessförinnan ser sig upptäckt och endast har att göra med qvinnor, skall han säkerligen genast lemna sitt gömställe och med knif eller dolk köpa deras tystnad. För öfrigt, — hvem vet om ej pigan kan vara i komplott med honom! Några orsaker till misstroende mot henne, hvilka fru Aubry hittills tillbakavisat, återkommo nu med fördubblad kraft — — — Snart hade hon tagit silt parti: i hvilket fall och under hvad förevändning som helst måste pigan lemna rummet. Du vet, sade hon, utan någon förändring i rösten, min mans iilsklingsrätt och det skulle säkert glida honom att få den i afton; gå derför genast och laga den i ordning och gör ditt bistal! Men behöfver frun mig ej här, som vanligt? Nej, nej, — jag skall nog hjelpa mig sjelf; — på du, ty herrn skulle bestämdt bli missnöjd, om an vid sin hemkomst från en så lång resa i så ruskigt viider ej fann qvällsvarden efter sin smak! Efter något dröjsmål, som stärker fru Aubry i hennes förmodan och fördubblar den ångest, som hon måste dölja, går pigan; snart tystnar ljudet af hennes steg i trappan och den unga frun befinner sig ensam med sitt barn — och med de begge fötter, som, orörliga, skymta fram under sängen. nnu sitter hon qvar vid brasan med barnet i sitt l nä, tilltalar och smeker det, — näsgtan omedve