Dagens Nyheter – 23 december 1868, sida 1

öfverhopade Lauriane med förbannelser och Mario med bittra förebråelser, helt öppet bekännande sin galenskap utan att blygas för den stackars Clindor, som höll på att brinna upp invid denna vulkan. Mario tröttnade slutligen helt och hållet vid den löjliga rol, han såg sig nödsakad attspela. Förgäfves sökte han omvända denna natur, som var ur stånd att älska det goda för dess egen skuld, ur stånd att inse att Mario eller någon annan menniska i verlden kunde göra detta. — Om du icke vore så kär uti Lauriane, sade hon till honom, skulle du åt mig uppdraga att hämnas på henne; ty hon har försmått dig, och hon skall alltid försmå dig! LXXIIIL Mario kunde nu pröfva sina krafter genom att gå ut. En afton promenerade han helt ensam, och fullt besluten att resa, öfverlade han med sig sjelf, huruvida han borde låta Pilar hållas i fängelse tills vidare eller han skulle taga henne med sig och sjelf ha ögonen på henne. Medan han funderade härpå, gick han långsamt uppför en höjd, hvarå ett kloster var beläget. Han hade intet bestämdt mål för sin vandring. . Ett fruntimmer mötte honom och stannade. Afven han stannade. De betraktade hvarandra. Damen tillhörde den förnäma verldan att döma af henaes hållving och drägt. Dock var hon enkelt klädd, liten och smärt, men derjemte ung och vacker, såvidt man kunde se; hon bar nemligen en svart halfmask, som fruntimmer då för tiden ofta plägade begagna på promenader. Hon hade ett slags hufvudbonad, som vanligen nyttjades af enkor; hennes drägt var helt