Dagens Nyheter – 23 december 1868, sida 1

sitt lif. Men han lugnade sig snart, och i vänlig ton sade han till henne: — Hvarifrån kommer du? Hvar har du varit, sedan du framkastade dender hotelsen? — Ahl du är rädd om henne! svarade Pilar med ett bittert leende. Lugna dig; jag har icke haft tid till att gå dit bort; och jag skall icke heller gå, om du vill upphöra att hata m ig. — Jag skall icke hata dig, Pilar, om du afstår från din hämnd; men om. du fullföljer din ohyggliga afsigt, skall jag hatdig lika djupt som det lif, da återskänkt mig. — Tala icke om detta nu; du bör väl kunna vara lugn och dröja här, till dess du fått nya krafter, då ja jag också stannar; min närvaro är en säker borgen för att intet ondt vederfare3 Lauriane. Pilar hade sålunda vidrört den vigtigaste punkten. Mario lugnade sig och gick in på att i Grenoble afvakta sitt fullkomliga tillfrisknande. Han måste äfven samtycka till att ha Pilar i sin närhet. Han kunde remligen icke längre tänka på att öfverlemna henne åt lagens stränghet, då hon gjort honom en så stor tjenst, och då han ännu var osäker om, buruvida det ej var möjligt att genom mildhet och goda skäl förbättra henne. Derför vågade han icke reta henne genom ett föraktfulit bemötande, och oaktadt den oöfvervinneliga motvilja han för henne erfor, gick det så långt att han kände sig orolig, när hon var länge borta, och blef glad igen, så snart han såg henne återkomma. Denna sakernas ställning fann han emellertid odräglig efter ett: par dagars förlopp. Pilar, oförmögen till allt moraliskt resonnemang, ville blifva älskad; hon målade sin passion för horom med ett slags vild vältalighet, sägande att hennes känslor voro rena och sublima. Ton