ha kostat på er mycket, att icke få infinna er vid detta den unga franska adelns stora möte. — Herr Poulain, svarade Mario med en viss sträfhet, jag ansåg er hysa tacksamhet mot min far. Allt hvad han kunnat göra för er, det har han gjort, och om prinsen bemäktigat sig klostret i Varennes, bör ni aldraminst derför anklaga min far, hvilkons rätt han härigenom trädt blott alltför nära. — Ja, ja visst, derom är icke fråga, utropade herr Poulain. Jag vet nog att prinsen af Cond6 är skulden till alltsammans, och derför kan jag icke holler vara ond på någon annan än honom. Hvad er far angår, så vill jag upplysa er, herr grefve, att iag outsägligt högt värderar honom. Långt ifrån att i minsta mån vilja skada honom, skulle jag gifva mitt lif, om jag kunde åter fästa honom vid katolicismens heliga sak. — Min far behöfver icke dter fästas vid den sak, som är hans fosterlands, min herre! Härmed vill jag säga att han redan länge hyllat kardinalens id6er och önskat göra ett med honom mot Frankrikes fiender. — Månne äfven mot bugenotterna? — Hugenotterna finnas icko mera, min herre! Låtom oss lemna de döda i frid! Herr Poulain kände sig ännu en gång förvånad öfver den värdighet, denne yngling med sitt oskuldsfulla ansigte visste iakttaga. Han märkte att han icke hade att göra med en lättsinnig och ärelysten glop; sådana hade han emellertid funnit de flesta unga ädlingar vara. — Ni har rätt, min herre, svarade han. Frid öfver alla deras stoft, som omkommo vid la Rochelle, och må Gud vara nådig och låta 038 slippa se dem återuppstå på någon annan plats. Eftersom er far upphört att vara likgiltig för den religiösa frågan, skola vi hoppas att han