Dagens Nyheter – 16 december 1868, sida 2

sägas, förmodligen emedan hon, tankfull och drömmande, ej förstod sig på att leta. Ungdomen och skönheten voro stolta, och det med rätta. De väta, att man skall upptäcka dem, men upptäcka sjelfva intet, af fruktan att synas bjuda ut sig. LXIX. Ehuru vi hittills gjort hvad vi kannat, för att oaflåtligt följa våra vänner med uppmärksamhet, hvilket likväl varit svårt nog, emedan vi om dem, såsom lefvande merändels i lugn och ro på landet, icke haft så många underrättelser -tt tillgå, finna vi oss nu nödsakade att öfverhoppa en temligen lång tiderymd och uppsöka de raska herrarne af Bois-Dorå fjerran från deras fredliga hem. Det var år 1628 — den 1:sta mars, tro vi. Gentvre-berget, betäckt med rimfrost, erbjöd denna dag ett ovanligt, högst lifligt skådespel. Det var franska armån, som marscherade mot hertigen af Savojen, d. v. s. mot Spaniens och Österrikes armåer. Konungen och kardinalen läto hären öfvergå berget trots den stränga kölden. Man förde kanonerna midtigenom väldiga snödrifvor. Det var en af dessa storartade scener, som den. franske soldaten alltid vetat skickligt uppföra inom alpernas ram, under Napoleon såsom under Richelieu och under Richelieu såsom under Ludvig XIII, utan att roa sig med att rödja någon väg, hvilken åtgärd man tillskrifver den snillrike Hannibal, och utan att använda några andra hjelpmedel till de stora hindrens öfvervinnande än en stark vilja och ett gladt sinne. På en smal stig, som gick parallelt med stora vägen, redo tvänne ryttare sida vid sida uppför branten åt den franska sidan, Den ene var en nittonårig yngling, starkt