Dagens Nyheter – 16 december 1868, sida 1

så mycket, att han aldrig vågar ha en sjelfständig tanke, för att icke oroa er, eller hysa en sorg, emedan ni då skulle dela den. Men jag har genomskådat honom: han drömmer om krig lika mycket som om kärlek, och den tid är nära förestående, då ni skall få se honom dyster eller sjuk, såvida ni ej söker bota honom, innan det blir försent. — Det skall jag göra! utropade markisen. Jag vill fråga honom redan i morgon! Nar man säger i morgon, händer det icke sällan att man skjuter upp, och markisen sköt verkligen upp. Han sökte bekämpa sin faderliga ömbet; men det lyckades honom icke. Mario var ännu ej så stark, att han förmådde uthärda de vedermödor, som alltid medfölja kriget, och för öfrigt såg det ut som skulle det krig mot England eller Spanien, hvarpå alla tecken tydde, icke komma att utbryta så snart, emedan Richelieu vidtog de kraftigaste Åge der för att skapa en fransk flotta, hvilket likväl icke kunde låta sig göra 1 en hast. Man borde derför ej brådska; man hade tid nog. Man återvände till Briantes på senhösten, och der fann man Lucilio gift med Mercedes. Då Mario fick veta denia nyhet 1 Paris, hade han visat sig mera glad än öfverraskad. Han hade sedan länge såväl hos mohrinnan som Lucilio märkt tillvaron af en passion. Hans hjerta sammanpressades vid tanken på en lycklig kärlek; men han hade en ovanlig makt öfver sig sjelf. Redan tidigt hade han vant sig vid att dölja sina rörelser, och när Adamas förebrådde honom att han var alltför inbunden, brukade han svara: — Min far är gammal; han älskar mig såsom en moder sitt barn. Det tillkommer mig att ej förkorta hans dagar genom att förorsaka honom sorger, och himlen har älagt mig att låta honom länge lefva.