Dagens Nyheter – 16 december 1868, sida 1

ej böjda för att erkänna en ung man, upp: fostrad af en gammal kättare. Markisen blef förargad och beslöt att af förakt lemna dessa egenkära spanjorer åt glömskan. Likväl kände han sig nedstämd och anförtrodde sina sorger åt sin oskiljaktige Adamas. — Visserligen, sade han till honom, är den bofasta adeln den lyckligaste i alla afseenden. Men om det behagar äldre personer, som Varit med i verlden, att lefva så der i lugn, kan det å andra sidan icke annat än förefalla en ung man, sådan som Mario, långsamt och till och med skamligt. Har jag låtit uppfostra honom med så mycken omsorg, ha vi gjort af honom en fulländad gentleman, skicklig till allt, för att begrafva honom på landsbygden, under förevändning af att han icke behöfver göra lycka, och att han har ett mildt och menniskoälskande bjerta? Skulle han icke behöfva vara med i krig och deltaga i några äfventyr? Måhända han då kunde genom någon bjeltebragd förvärfva sig denna markisvärdighet, som han eljest, tack vare den sture kardinalens lust för att förändra allt bestående, hvilken dag som helst han blifva beröfvad. Jag vet att gossen är mycket ung, och att för honom ännu ingen tid gått förlorad; men hans håg tyckes mig luta åt bokstudier, och har han väl en gång kommit in på den vägen, torde han svårligen finna något tillfälle att utmärka sig. — Herr markis, svarade Adamas, om ni tror att er son är mindre fallen för krigiska bedrifter än ni sjelf, så kan jag upplysa er om att pi bedrager er storligen. Ni känner horom då 0. — Huru! Känner jag ej min son? — Nej, herr markis, ni känner honom icke; han är en besynnerlig varelse, som älskar er