Dagens Nyheter – 15 december 1868, sida 3

Markisen förde alltså Mario till Paris. Har Jät honom skåda konungen och hofvet, men på afstånd; ty verlden hade förändrats mycket under de femton år Bois-Dor6 lefvat på sitt godz Hans ungdomsvänner voro döda, eller ocksi hade de, i likhet med honom sjelf, dragit gig ifrån det offentliga lifvet. De ytterst få förnäma personer, med hvilka han fordom varit bekant, och som ännu funnos qvar vid hofvet, kommo knappast ihåg hozaom och de skulle säkerligen ej känt iger honom, om han icke uppträdt i en drägt, som burits af hofmän under en för längesedan förfluten tid. Emellertid väckte Mario uppmärksamhet genom sitt vackra, intresseväckande ansigte och blygsamma, behagliga väsende. Herrarne BoisDorå blefvo väl mottagna i några adliga hus, men man talade icke om att införa dem bland konungens omgifning. Och i sjelfva verket önskade hvarken markisen celler hans son att få nalkas Ludvig XIII:s bleka sol. Mario hade funnit sig mycket bedragen, då han en gång såg Henrik IV:s son rida förbi sig; och markisen hade ej af denna fysionomi uppmuntrats att sätta i verket en plan, som han länge närt, att söka få sin rättighet till markistiteln af konungen bekräftad. Nya edikter utfördades oupphörligen, hvari förbjöds att usurpera titlar och värdigheter; men dessa påbud respekterades föga; ty såväl äldre gom yngre egendomsherrar fortforo att antaga namn efter sina gods. De hade ett skydd deri att de voro så obskura. Bois-Dor måste erkänna att icke heller han hade någonting annat än sin egen obetydlighet att förlitå sig på. På promenadplatserna i den stora hufvudstaden hände ofta, att personer, som sågo våra vänner, vände sig om, emedan de fästade sig