Dagens Nyheter – 15 december 1868, sida 2

återkom till sitt rum, frågade han mig, hvad jag skrattade så godt åt, och jag svarade helt uppriktigt, för att narra bonom att också draga å munnen... eller egentligen, jag tillstår det, ör att få se, huru han skulla taga saken. — Nåå, huru tog han den? — Hela hans varelse blef i en hast solbelyst. Man måste tro att glädjen kan helt och hållet omskapa en menniska; ty detta ansigte med dess stora ögon, dess stora mun och dess stora svarta mustascher kastado från sig ett ljus som nästan bländade mig, och han syntes mig skön, såsom han är ibland, när han ur sin säckpipa framkallar ljutva melodier. — Bra, Adamas, du börjar kunna attrycka dig väl. Nå, vidare? — Jo, jag gick ut eller rättare jag låtsades aflägsna mig, men genom den till hälften öppna dörren såg jag den gode Lucilio taga blommorsa, kyssa dem helt passioneradt och fästa dem i rocken. Och han gick fram och tillbaka isittrum samt tryckte med båda händerna bu ketten mot sitt bröst. — Ah! allt bättre och bättre, Adamas! Nå, än sedan? — Sodan kom Mercedes in genom en annan dörr och frågade honom: Är nu icke tiden inne till att kalla hit Mario?4 — Nå, hvad svarade han då? — Med sina ögoa och sitt hufvud svarade har nej; det syntes tydligen på honom att han ville qvarhålla henne. Hon gjorde min af att aflägsna sig; ty i bans närvaro uppförer hon sig alltid såsom en tjenarinna, hvilken icke har minsta tanke på att behaga sin husbonde. Men han knackade i bordet, med den påföljd att hon stannade och vände sig om. De betraktade hvarandra; dock icke länge, ty hon slog hastigt ned sina vackra svarta ögon och sade till honom på arabiska, så vida jag ej misstog