Dagens Nyheter – 9 december 1868, sida 1

Stockholms stadsfullmäktige och den kommunala röst-orätten. Våra i så många afseenden orimliga kommu: nalförfattningar hafva, som bekant, allmänt inom landet framkallat ett starkt missnöje. Landsbygdens invånare hafva dock haft mindre skä till missbelåtenhet med dem än städernes. På landet är förmögenheten i allmänhet mera jemnt fördelad än i städerna; det orättvisa i dessa lagars bestämmelser i afseende på röstmaximum har derför framträdt vida skarpare i städerna än i landskommunerna. Desto mera befolkad en stadskommun är, desto ojemnare äro i allmänhet befolkningens ekonomiska vilkor, desto svårare kärnes ock det öfvervälde i beskattningsväg, som våra lagstiftare lagt i de rikes händer. Kommer så härtill att lagens bestämmelser, angående beskaffenheten af de ärenden, uti hvilka kommunerna eller deras representanter ega beslutanderätt, äro ganska sväfvande, så kan det väl ej förnekas att missnöjet är berättigadt. Ingen ser gerna att andra personer taga penningar från honom för att användas till ändamål, hvilkas behöflighet eller gagn han ej kan inse. Han vill — och man må ej förtänka honom det — äfven sjelf hafva ett ord med i laget. Är bans rätt då ej mera än en mycket obetydlig bråkdel af grannens, men hans egen penningepung liten, hans bergning knapp, så ligger i sakens natur, att han måste anse sig nästan rättslösa. Lagen skyddar hans egendom mot ingrepp af enskilda personer, men ej mot anfall af det samhälle, han närmast tillhör. Den skattebörda som tynger honom, ökas alltjemt, utan att han kan förekomma det, och ruinerar honom slutligen. An skall han betala skatt till jernvägsanläggningar för kommunens räkning, än får han släppa till sin kassa till löneförhöjning åt embetsmän, som redan förut hafva vida större inkomster än han sjelf kan hoppas någonsin vinna, äfven med det ansträngdaste arbete o. s. v., tills han slutligen hinner derhän att han ej längre har något att betala med, utan måste underhållas af dem som ännu ega något, Sådana äro utsigterna för framtiden för ganska många af hufvudstadens invånare. Under det att handeln aftynar, näringarne af brist på afsättning hålla på att gå under, stiger år efter år den procent af ipkomsten, som i form af utskylder till kommunen uppbäres för dess gemensamma ändamål — ändamål sådana som byggande af sammanbindningsbanan, fyllning af Nybroviken m. fl., om hvilka man på goda grunder kan draga i tvifvel, huruvida de någonsin komma att göra skäl för namnet produktiva. Ej heller torde det vara så aldeles klart att de verkligen höra till kommunens gemensamma ordnmngsoch Jushällningsangeltgenhoteroaktadt vederbörande myndigheter förklarat att de göra det. Stadsfullmäktige ha emellertid ändtligen begagnat tillfälle att yttra sina åsigter om den ena, den vigtigaste af orsakerna till det öfverklagade onda, om röstmaximum. Kommiterades förslag att nedsätta detta ifrån en tju..