Dagens Nyheter – 9 december 1868, sida 1

Tal, ofantligt många tal, utomordentligt vackra tal hafva hållits i det preussiska representanthuset öfver budgeten och statsbristen. Man har låtit regeringen höra många sanningar i fråga om saker, hvilka nu icke mera stå att ändra, och säkert är, efter hvad man sett och hört, att regeringen icke af dessa tal skall låta förmå sig att afvika från den väg, på hvilken hon en gång slagit in. Sedan man hade talat sig trött, beviljades naturligtvis budgeten, och man nedprutade endast för syns skuld några obetydliga belopp och afslog några småposter. Alldeles som hos oss! Annu för fem år sedan skulle dessa tal hafva funnit genklang i hela Tyskland, i hela Europa. Man trodde då, att på orden skulle följa handling; hvilka förhoppningar fästade man icke då vid denna preussiska landtdag; med hvilket intresse följde man icke dess strid för konstitutionela rättigheter och borgerliga friheter! Men sedan den preussiska landtdagen år 1866 sänkt sin fana och vikit tillbaka från den ena ställningen till den andra, frågar man icke mera efter hvad landtdagen, utan hvad Bismarck och ministrarne göra och förbereda. Tal må man hålla i landtdagen, men de förklinga inom representanthusets murar; att tiga och slå sig för bröstet vore bättre och gagnade lika mycket. Ett sådant tillstånd, som man återfinner i många länder och hvarigenom folken snart sagdt äro beröfvade sin dyrbaraste rättighet, den att sjelfva bestämma sina skattebidrag till gemensamma ändamål, gemensam nytta, kan fortgå en tid, men är ej hållbart i längden. Våldet, i hvilken form det än upp-: träder, i hvad skepnad det än söker taga sig rätt, hvilka förevändningar det än be-! gagnar tör att nå sina frihetsfiendtliga syften, har spelt ut sista trumfen. De prote-. ster, som ännu blott uttryckas i ord och synas stanna dervid, gå dock ej förlorade, såvida de hafva till grund sanning och: menniskorätt; de skola upptagas med förnyad styrka, med mångdubblade krafter och blifva mera än ord, när folken rätt lärt sig inse den enkla sanningen, att deras tjenare icke böra vara deras herrar.