Dagens Nyheter – 7 december 1868, sida 2

syntes manner redan vara död. Jag bar honom till min bostad, der jag befriade honom från alla band samt hällde i honom en smula bränvin, hvilket hade till följd att han repade sig. — Och hvilken var denne man? frågade markisen, troende att Jean talade om VAlvimar; kände ni honom icke? — Jovisst, herr Sylvain, svarade arrendatorn, jag har sett honom många gånger! Det var var herr Poulain, kyrkoherden i er församling. Under mer än fyra timmar kunde han icke få fram ett enda ord, först på qvällen sade han till oss: ! — Jag vill ingenting yppa för någon annan än vederbörande myndighet. Men att jag ej har vetskap om eller del uti hvad som efter all sannolikhet i dag blifvit föröfvadt å Briantes, derpå svär jag heligt. Han hade feber och yrade. Slutligen kände han sig bättro mot natten och bad att blifva förd till sitt hem. Denna hans önskan har jag uppfyllt. — Låt oss gå till prestgården och anställa förhör med honom, sade Wilhelm, i det han steg upp. — Nej, svarade markisen, må vi låta honom sofva. Han har lika stort behof deraf som vi sjelfva. Och hvad skulle han väl kunna meddela oss som vi ej förut känna? Icke heller ha. vi giltiga skäl att anklaga honom. Han har, sin pligt likmätigt, närvarit vid herr PAlvimars dödsbädd. Då han fick kännedom om hvad man hade i sinnet mot mig, har han troligen, om också icke hotat att förråda bofvarne, åtminstone vägrat att vara dem behjelplig vid deras djerfva planers utförande. e der, hvarför ziguenarne ha bundit honom. Wilhelm invände att herr Poulain var en farlig person, och att man, för att hålla ho