Dagens Nyheter – 7 december 1868, sida 2

Jifligt med de svaga, de lidande. de nödställda. Det var denna kärleksfullhet, som utgjorde den innersta kärnan i hans humor såsom scenisk och novellistisk författare, det var den som gaf den lågande enthusiasmen åt hans öfvertygelse såsom offentlig man, det var slutligen den som ännu under hans sednaste lefnadstid gaf ungdomens fröjdefulla friskhet och kraft åt hans ord och skrifter. Då han egnade sig åt kampen för framåtskridandet och den nya tidens ider, så var det icke på grund af teoretiska spekulationer; det var ej heller en tom själs leda vid det närvarande, som dref honom dertill. Nej det var kärleken — en stark och glödande menniskokärlek. Hatets och illviljans passioner voro för honom fremmande. Han hatade icke jordens mäktige, såsom en och anrvan i fåvitsko trott; ja, jag skulle väl kunna säga, att han batade icke en gång sjelfva förtryckarne, om han äm sade och trodde det; men han älskade de förtryckta, de lidande; ban led med dem, han gjorde deras sak till sin. Han skulle så gera velat, om möjligt vore, se alla lyckliga, Det är klart, att ett sådart väsende och ett sådant sträfvande, uppburet af rika och ädla snillegåfvor, skulle framkalla sympatier. Folket kände, att det i honom egde en verklig vän. Hvar och en som hade bhjertat på rätta stället och som med honom kom i beröring, anslogs sympatetiskt af en så ädel och älsklig natur. Få menniskor torde ha egt så många verkliga vänner som han. Han blef uten tvifvel den populäraste man i vårt land. Och han älskade denna popularitet, han gladde sig deråt,icke af sjelfviskhet och för dess egen skull, ty han visste mer än väl, liksom den store brittiske skalden, att ett vacklande och farligt boningshus har den som bygger uppå mängdens ynnest; men han älskade denna popularitet, derföre att han kunde lägga den med i vågskålen, då det var fråga om initiativ till och befrämjande af stora och vigtiga allmänna angelägenheter, ädla och framtidsrika id6er. Detta ådagalade han på mångfaldigt sätt; på senaste . tider, bland annat, i fråga om skarpskytterörelsen i vårt land. Hvilka skatter af vältalighet, af uppmuntrande och understödjande välvilja, af outtröttligt nit, har han icke offrat för att befrämja denna rörelse, af hvilken ban hoppades så mycket för fosterlandets framtida frihet och sjelfbestånd! Och med hvilken ivnerlig glädje såg han icke de framsteg saken gjorde! Huru strålade icke hans ögon, då han med ,aldrig tröttnande uppmärkI samhet åsåg de frivilliga skarornas manövrer ä och öfningar på fältet! Sjelf icke genom barn och afkomma sammanknuten med den uppväxande generationen, älskade han dock inrerligt den raska ungdoi; men; och skarpskyttarne — ja dem betraktade Shan snart sagdt som sina adoptivsöner. Och ide å sin sida omfattade honom med ett för4 troende och :en tillgifvenhet, som aldrig kunde svigta. Aldrig skola de förgäta honom; de skola gömma hans minne bland det käraste de ega. För deras hogkomst skall alltid stå lefvande bilden af den ädle mannen, uttrycket i 4 havs blick och hans af hänförelse lågande anc sigte, då han talade till dem vingade ord, då 4 han manade dem att tänka på framtiden och röra sig redo för att kunna stå som en troIfost riddarvakt för hem och hörd, för frihet Så och fosierland. Nu stå vi sörjande som hedersvakt vid den I käre vännens grafs men den sorgen har ingen 4 bitterhet. Hans död kan synas förtidig för , vår kärlek, förtidig för den ungdomliga värma, 1 som ärru lifvade bans hjerta, förtidig med af3 seerde på allt hved han ännu kunnat uträttaj; men den är icke förtidig.för den himmelske kärlek, sem väljer dag och stund. Har v. Hicke blott en i sällsynt grad god och ädg mon; ban var tillika i sällsynt grad en lyckt Alig men. Han var lycklig i sitt lif, ty han AI kund2 med framgång verka för stora ider och hans menniskoälskande bjerta gaf kärlek och I fick kärlek tillbaka. Han var lycklig i sin död; ty han gick bort utan aftynande och långvariga smärtor, midt under en nationalfesis brusande jubel, Då ett ädelt och kärleksrikt hjerta så piötsligen upphör att klappa, så synes döden icke såsom en hemsk och -afskräckande mordengel; det är som om evigheten helt :oförmodadt och sakta böjt sig ned, för att upptaga det jordiska i sig. Det börjar redan skymma omkring grafven och stilla skuggor breda sig i den tidiga vinterqvällen. Men han vet icke mera af skuggor och mörker, han lefver nu i evighetens klara dag ; från tidens klippor och skär har han nått den säkra hamnen den sanna frihetens välsignade strand. Frid öfver hans stoft, välsignelse öfver hans mianel Må vi åt detta minne här snart resa ea vård, som kan åt kommande generationer säga, huru kär han var oss och huru 3 varmt han älskade sitt fosterland! Hr H. Wieselgren uppträdde härefter, erinrande om att Blanche öfver 30 år genom sin verksamhet tillhört den svenska presisen och riktat vår litteratur med alster, som skola läsas och älskas så länge meni niskotunga talar svenskt språk, samt nedlade å svenska pressens vägnar en lagerkrans på hans stofthyddas sista boning. Stockholms arbetareförening hade äfven ett ord att säga vid denna grift och en