Dagens Nyheter – 4 december 1868, sida 2

löda. Skolläraren hade flera gånger varnat barnen ör den förrädiska isen. Stockholms stadsfullmäktige voro i går tillsammans. Efter attha till beiedningsutskottet återremitterat frågan om öfverlempande till kommunen af hufvodstadens elementarläroverks byggnadsfond, företogo fullmäktige till behandling beredningsutskottets utlåtande rörarde ändringar i kommunalförfattningarne. Vi ha förut redogjort för hvad de komiterade, som haft denna frågas utredning sig uppdragen, i ämnet föreslagit. I stället för att, råsom nu är stadgadt, en persons röstantal kan uppgå till en tjugondedel af alla röstberättigades, vill komiten, att ingen skall ha flera röster än en tusendedel af hela det sammanlagda röstantalet. Diskussionen i denna fråga var liflig och intressant. Den öppnades af hr Behrling, som påpekade att, ehuru det såg ut som hade komiteradestagit ett stort steg, detta steg i sjelfva verket var mycket litet. Afven om deras förslag blefve lag, skulle 1,001 röstande taga lofven af de öfriga 25,000. Förmögenhetens rätt var således ändock betryggad, yttrade talaren, som väl visste att han hade framför sig personer som höllo på denna rätt. Och för att änvu mera trösta follmäktige och väpna dem med mod ett göra det farliga försöket, föstade tal. uppmärksamhet på att grundon för rösträtten (d. v. s. riksdalern) i alla fall icke komme att i någon mån blifva rubbad. Hr v. Kroemer, som sedan fick ordet, förklarade sig alltid ba på det högsta ogillat att icke samma grnnd, som blifvit fastställd för rösträtt inom staten, äfven gällde inom kommunen. Han skulle gerna ha sett att komiterade gått längre än de gjort — så till exempel, sade han, skulle, man ju konna bestämma att alla som batala skatt för en inkomst af 800 rdr och derutöfver få 2 röster och sedan alla de ötriga 1 röst. — men för närvarande trodde han ej mera kunna vinnas och förenade sig derföre med dem. Hr Mankell sade att han visserligen ville att en skrifvelse i ämnet skulle afgå till kungl. maj:t, men han var af olika mening med komiten i afseende på innehållet af denna skrifvelse. Han ansåg att alla som erlägga skatt efter 2:dra artikeln böra ha lika rösträtt; ty, sade ban, de betala alla en lika stor qvot af sin förmögenbet till det allmänna och böra alltså i samma mån intressera sig för huru deras penningar blifva använda. Han anförde åtskilliga skäl för sin åsigt, som vi ej hinna anföra, men hvilka vittnade om att han icke trodde penningen vara någon tillförlitlig måttstock på menniskovärdet; Hr Naumann framställde ett bemedlingsförslag, som nästan allmänt gillades; hans mening var, att fullmäktige borde begagra den petitionsrätt, som sedan urminnes tider varit hvarje svensk man eller korporatior tillerkänd genom häfd, om också icke genom lag, samt i skrifvelse till regeringen anhålla att, då nu en enskild mans röstetal kan uppgå till en tjugondedel af alla de öfriga valmännens, detta missförbållande måtte undanrödjas och lagstiftniogen fastställa rösternas maximum så lågt, som af henne finnes med kommuvalinstitutionens ändamål öfverensstämmande. Och ansåg herr Naumann att komiterades betänkande borde medfölja fullmäktiges skrifvelse. Herr Jlazelius bevisade sig vara hvad man kallar en försigtig general. Han hade icke det ringaste förtroende ull massan (detta yttrande var föranledt deraf att herr Mankell förklarat sig ha talat med flera tusen valmän och att det var deras åsigt han framförde). Massan kan endast uttrycka en vilja, menade tal., men att låta henne bestämma huru mycket skall tagas ur de förmögnares fickor är förnuftsvidrigt. Det aldra mesta af hvad de rika skatta användes till de fattigas bästa; och på hvad grund skola då dessa ha något att säga? De ha iogen annan att åberopa än sitt flertal. — Dock tyckte herr H. att de förmögnares öfvertag nu var något för stort, hvarför han förenade sig med hr Naumann. Hr Wallenberg sökte försvara penningväldet med de vanliga skälen. I förmögenheten har man en garanti för intelligens, 0. s. v. Hvad hr W. fann vigtigast var emellertid en fördelniog af bolagens rösträtt på deras delegare. Att bifalla hr Naumanns förslag ansåg han vara att undanskjuta frågan. Herr Liljencerantz bemötte hr Wallenberg med sin vanliga skärpa, och hr Mankell gaf generalmajor Hazelies svar på tal. Vid den votering, som slutligen anställdes, segrade hr Naumanns mening med 70 röster mot 2, hvilka sistnämnda afgåfvos för ur Mankells förslag. Det var brr Hedman och Isacsson, som ville att alla som skatta till staden skola ha lika stora rättig— Nag nar af laftal min vän återtag Rnia