Dagens Nyheter – 4 december 1868, sida 2

— Nog, nog af loftal, min vän, återtog BoisDorå, i det han tryckte den djupt rörde kuskens band. Om du lär den unge herrn att vara olydig mot mig, så får du åtminstone inte lära honom svärja som en hedning. — Har jag då varit olydig mot er, min far? sade Mario. Ni förbjöd mig att slåss mot ziguenarne; men hvad do tyska ryttarne angår har ni icke... Markisen tog sin son i famn och kunde icke låta bli att med stolthet visa honom för sina vänner, dervid berättande, huru gossen räddat honom ur den förfärlige Sanchos våld. — Nu, min unge hjelte, tillade han, tryckande honom hårdt till sitt bröst, har jag svårt för att längre hålla er tillbaka, betrakta er såsom ett litet barn. Ni har vid elfva åra ålder med egen hand bämnats er fars död och derigenom gjort er förtjent af riddarsporrarne. Träd fram och böj knä inför er dam; ty ni har nu förvörfvat er hopp om att en gång behaga Henne. Lauriane omfamnade Mario hjertligt och utan att tveka; och Mario kysstej, henne utan att rodna. Ännu var ej den tid kommen, då deras innerliga vänskap kunde förbytas mot en ren kärlek. Båda återvände till Mercedes, efter att ha hälft markisens farhågor med afseende på Lucilio: de talade nemligen om att denne, som var skicklig kirarg, redan förut begifvit sig till benne, för att bringa henne don hjelp som stod i hans förmåga. Mario hade ej velat skryta med att han i väsenatlig mån bidragit till sin väns och lärares befrielse. Mohrinnan var så lycklig öfver Mario3 återkomst och den omsorg, filosofen egnade henne, att hon icke mera kände sitt onda. Efter att ha förbundit henne, gjorde Lucilio hvad han kunde för att lindra de öfriga såra