Dagens Nyheter – 1 december 1868, sida 2

ställning och vilkor, bör sökas i den anda, som i våra dagar genomgår folken och mer in någonsin uppmanar dem att taga vård om sina fosterlindska minnen och andliga egodelar, hvilka på en gång utgöra de länkar, som hålla dem! tillsammans och den fana, kring hvilken de tryggast kunna sluta sig; ehvad det för dem gäller att häfda och bevara det rum, de förvärfvat inom tankens och vetandets område eller att på valplatsen möta annalkande aror. Carl XII:s ädla drag, sådana de blifvit formade af en mästarehand, stå nu färdiga att träda i dagen inför det folk, som af främlingen icke sällan blifvit helsadt med namnet at Carl XII:s folk; och det afvaktar nu endast E. K. M:ts befallning för att låta det täckelse, som ännu döljer dem, falla. Konungen svarade med några ord 0 Carl XII och gaf derpå befallning att stoden skulle aftäckas. Täckelset föll, och den blanka bronsstoden, högrest, kolossal, framstod för de oräkneliga åskådarnes blickar. Alla fanor sänktes, trupperna skyldrade sevär, fanfarer stämdes upp, kanonerna på Skeppsholmen läto höra Carl XII:s musik och ett väldigt hurra! från de församlade folkmassorna höjdes under det hattarna svängdes. Omedelbart derefter uppstämde sångkören följande festsång, af hvilken första och sista verserna sjöngos: Likasom förr, du går oss till möte Stöpt uti bronz, du kungliga hamn: Stiger du upp ur grafvarnes sköte? Slet du dig lös ur förgiängelsens famn? Nej! ur det samma svenska hjertat, Hvilket du ömsom lyft och smiärtat Linge sen dess ditt eget var kallt, Tager du form på nytt och gestalt. Den mäktiga skepnaden är icke fallen, Han lefver, han rör sig i metallen! Det var en stark, men trolös tid, Den tid vi kalla hans, Det var en skön, men ojemn strid, I hvilken han befanns, Det var ett tungt, men heligt arf, Han tvungen öfvertog, Då för sin kronas rätt och tarf I vapen mot ett tidehvarf Han lefde och han dog. Men hvart han gick, der gick med mod Ett högrest folk bakom, Som straxt hans kallelse förstod Och redoboget kom: Der ville ingen vara sämst, Fast ringa var hans ätt, Om äfven kungen, som förniimst, Fick tran af att fikta främst Till företrädesrätt. De vise sutto hemma, de, I säker efterhand Och ropade sitt ack och ve För det han glömt sitt land — Ett land som, hvart han sig begaf, Till fiendernas harm Låg som bakom sitt trygga haf Inom den fasta gränsen af Hans oförskräckta barm! Hans like har ej verlden haft Och kanske aldrig får, Han gick så vidt som dödlig kraft Mot Skickelsen förmår, Man värjer sig så långt man kan, Dock är det hon som styr, Och den, som håller som en man Sin goda sak i sigte, han Är redan döpt martyr. Snart vände lyckan ryggen till Och hjelten ljudlöst föll, Men skölden, hvad man säga vill, Ännu han upprätt höll. Otackadt fick hans folk gå hem, Med skråmor utan tal, Och lösa svärdet ur sin rem, Stolt öfver hvarje stympad lem Det fått till gratial. Det följt kung Carl emot en verld Med samma sinnesro, Med samma hemmasmidda svärd Och bottenfasta tro, Med detta folk han delat bröd, Tillfreds och segerviss, Och delat hugg och delat nöd Och bedt om samma ädla död I samma blå komiss. Och aldrig går den kungen ur Vårt sinnelag alltsen, Han grott ihop med vår natur Halftannat sekel ren, Den kiämpen utan svek och harm, På en gång stark och mild: byck våra barn utur vår arm, Tag hjertal ur vår egen barm, Men rör ej vid hans bild!