Dagens Nyheter – 30 november 1868, sida 5

En fingervisning för diplomaterna. Amerikanska sändebudet i England, mr Reverdy Johnson, är föremål för mycken hyllning i England, hufvudsakligen på grund af hans energiska och lyckade bemödanden att få den bekanta Alabama-frågan löst på fredlig väg, genom att hänskjuta den till en kompromiss, sammansatt af ombud både från England och Amerika. På en tacksägelseadress, som han mottagit från Brighton, har hr Johnson aflåtit ett svar, som gifvit Times anledning att tala om vår tids diplomati, och afslutar tidningen sin uppsats med följande beaktansvärda ord: Mr Reverdy Johnson afslutar sitt svar på Brighton-adressen med att uttrycka den förhoppning, att den åstadkomna lösningen af de vidtutseende tvistefrågorna mellan England och Amerika måtte utöfva ett mäktigt inflytande på öfriga länder. När vi förena 0oSS om samma önskan, sker det ingalunda för att blott uttrycka en konventionell humanitetsfras. Vi anse de närvarande underhandlingarnes framgång för en af vår tids aldra vigtigaste tilldragelser. Diplomatien har varit föremål för satiren och tadlet, och det kan icke nekas att den varit behäftad med många brister; ty den har varit trångbröstad, misstänksam, afundsjuk och småaktigt ömtålig. Dock, den har endast varit hvad regeringarna eller regenterna gjort den till, ty när dessa hyst ömsesidigt misstroende till hvarandra ,så ha deras ambassadörer eller sändebud ansett sig sjelfva såsom tillsatta i fiendtligt land och sina kolleger såsom medtäflare, inför hvilka de ständigt måst bära hofmanna-förställningens mask. I dessa tider, likväl, då de nationella intressena, ej mindre än de numera så mäktiga, verldsomfattande humanitetsåsigterna, draga nationerna till hvarandra, borde diplomaterna snarare representera folkens ädelmodiga böjelser än regeringarnes misstänksamma försigtighet. När denna ståndpunkt uppnåtts, kan det ej finnas något tvifvel om, att uppgörelsen af nationella tvister skall gå lätt för sig. I enskildta lifvet uppstå trefjerdedelar af alla rättstvister derigenom, att parterna äro högligen förbittrade mot hvarandra och längta mindre efter rättvisa än hämnd. Sådant har äfven varit händelsen med nationers tvister, hvilka de diplomatiska underhandlingarna oftast ej kunnat bilägga, endast derför att regenterna på allvar ej velat det, utan heldre offrat millioners lycka och välfärd för att tillfredsställa sitt småsinne och personliga fåfänga och derföre ock föredragit att låta striden stå öppen.