Dagens Nyheter – 28 november 1868, sida 2

cage, hvilken satt vid hennes sida, och som begagnade hvarje tillfälle, då Macabre icke observerade dem, till att säga henne artigheter, just nu uppvaktade henno med riktigt honungssöta ord. Markisen tog rlats bakom Proserpinas stol, såsom det anstår en vördnadsfull tjenare, hvilken afvaktar befallningar, och han gaf Mario ett tecken att ställa sig bredvid honom. — Ahl här har jag dig då ändtligen, galgfogel! ropade kaptenen, i det han slog sin knutna band i bordet. Din fruktan öfvertygar mig om att du är en förrädare, och jag genomskådar nu fullkomligt dina svarta planer. Bois-Dor, som trodde sig vara igenkänd, ämnade icke längre lita på förklädnaden; han tänkte med köksknifven afskära sin lefnads tråd, emedan han åtminstone ville dö, utan att derförinvan bli förolämpad. Men han hejdade sig; Mario stod vid hans sida, och denna omständighet väpnade honom med nytt mod. Oviss om betydelsen af de ord, som yttrats till honom, aktade han sig väl för att svara och sålunda låta Proserpina höra sin röst. Han nöjde sig med att oafvändt betrakta Macabre. Detta behagade röfvaranföraren, så att han blef något mildare stämd. — Nå, hvad har du att säga? ropade han, synbarligen lugnad af Bois-Dorås oskyldiga min. Du gör en slät figur, du gamle narr! Du kan väl förstå att du, då du underlät att infinna dig på vår kallelse och man måste draga dig i örat för att förmå dig att lyda din pligt, bröt mot alla regler, som gälla för ditt lumpna yrke, och derjemte .mot hvad som i allmänhet anseg skickligt och passande. Bois-Dorå, fullt besluten att ingenting yttra, gjorde en åtbörd, som betydde ungefär: — Hvad befalls? — Har du förlorat målet, du som ryss pra