Dagens Nyheter – 27 november 1868, sida 2

ha ju inte mött en katt en gång på ganska lång väg. Den här trakten är för öfrigt ovanligt ödslig. Men låtom oss icke spilla onödiga ord. Jag hör redan min Proserpinas stämma. Hon kommer! Må vi gå emot henne! Medan Macabre talade sålunda, steg han upp, ehuru icka utan ansträngning, och gick ned i köket. — Kaptenen börjar bli gammal! yttrade Saccage på italienska till en af de soldater, som voro posterade utanför dörren. ; — Nej, svarade denne, han har tagit sig hustru, och det är värre! Nu tänker han blott på bröllopsglädjen och glömmer att handla då det behöfs! Mario, som läste italienska för Lucilio, förstod ungefärligen detta samtal, och han följde löjtnanten och de båda soldaterna till köket. Der smög han sig fram till Bois-Dor6, utan att bry sig om de många, som i detsamma kommo in genom dörren, Gubben höll på att laga mat, så godt han kunde; han hjelpte fru Pignoux, väl vetande att ju förr fienderna finge sätta sig till bords, desto förr kunde ett tillfälle till flykt yppa sig. — Är du här, min son? sade markisen till gossen med låg röst. De ha väl icke misshandlat dig? . — Nej, nej, svarade Mario, vi äro de bästa vänner, kaptenen och jag. Låt mig hbjelpa dig, min far. Vi kunna språka, emedan de icke tänka på oss. — Ja; men vi få inte se på hvarandra. Jag skall nu tala med värdinnan, för att afvända alla misstankar. — Fru Pignoux, ropade han, gif mig smöret! Och han tillade helt sakta: ; — Hvad är det för väsen utanför porten ? En dam håller på att stiga af hästen.