Dagens Nyheter – 26 november 1868, sida 3

PR utsåg för försöket den, man ansåg vara siimst. Den stackars Brunte hade nu ingen annan utväg, än att begifva sig till skogs. Han återkom dock esomoftast och gjorde sin rund på bruksbacken och stallgården. För att söka efter föda? Nej, visst icke. Han nosade visst på det på marken spillda höet; men han knappast smakade det. Emellertid frodades Brunta och blef fetare än mången hans kamrat på stall, och det oaktadt äfven han mången ång bar en snödrifva på ryggen till betäckning. Saken var klar — histarne skulle derefter beta ute om vintern! — På vårsidan befaller den uppfinningsrike inspektoren stalldrängen att köra efter hö från en lada, belägen i skogen en half fjerdingstäg från bruket. Hurn förvånad blef denne ej, då han fann en gångstig föro sig till ladan; men ännu mer förvånad blef han, då han, framkommen, får so Brunte i all ro spisa af det hö, som skulle sparas till vårfoder, och som nu i det närmaste var uppiätet. — Inspektoren sjelf och för öfrigt hela, brukspersonalen inhemtade häraf den lärdomen, att det ej duger i vår nord att beta histar ute om vintern, — om de icke hafra hölador att tillgå!