Dagens Nyheter – 26 november 1868, sida 2

— Tigl... Jag talar inte religion med sådant folk gom du och din omgifning är. — Så mycket kan pi få veta, inföll Saceage i bånfull ton, att med den goda saken menas alltid dön sak vi tjena. — Men tycker du att det är tid till att prata nu, återtog Macabte, när min Proserpina snart är jur? Jag befaller att du gkall skynda dig med... — Jag kan into gå fortare än jag går, svarade, fru Pignoux. Hvarför skulle ni kalla upp mig — Emedan jag vill att din man, som man säger vara en ypperlig kock, skall kläda på sig, huru sjuk kan än må vara, och hjelpa till i spiseln. — Det är omöjligt. Min man har svåra plågor, och det är nu längesedan han kunde göra någon nytta. — Du ljuger; din man är en anhängare af den gamle... Nog! jag känner till er; min maka har sagt mig allt... — Den gamle, s2de vi? Hvem är det ni syftar på? — Jag tror, ni gör mig frågor, käring! utbrast keptenren och såg förnärmad ut. — MHvarför inte? återtog värdinnan. Och er maka, som ni kallar henne, hvem är då hon, eftersom hon bar kunnat lemna er så goda underrättelser? — Tig, säger jag er!.. Och när min gudinna kommer, skall ni knäböjande servera henne era rätter, sade Macabre med ett hotfullt leende. Han ville att hans gudinna skulle tå en utsökt måltid, och yrkade derför åter på att värden skulle tviogas att lemna sjukbädden. — För tosan! utbrast Saccage, i det han drog sin värja, det är inte svårt; jag skall nog veta att jaga den föregifne sjuklingen ur det näste, der han uppehåller sig. Kom med mig,