Dagens Nyheter – 24 november 1868, sida 3

Andra äro hungriga; men vi måste vänta, till dess kaptenen ger oss order att äta. Mario erfor i sjelfva verket ingen hunger; men han var mycket orolig. Han såg fru Pignoux och hennes tjenstflicka gå fram och tillbaka i en bredvidliggande handkammare, hvartill dörren stod öppen, och han tyckte sig förmärka att gumman varseblifvit och känt igen honom samt att hon meddelade flickan sin upptäckt, åläggande henne att bålla den vigtiga saken tyst. Men allt detta kunde vara inbillning. Mario afvaktade ett tillfälle, då Saccage skulle vända honom ryggen, för att utbyta ett ord eller en blick med värdinnan. Han visste att hans far och han sjelf afgudades af henne. Slutligen tog han sitt parti och låtsades insomna. Saccage gick då ut, för att utdela några order. Genast sprang gossen fram till fru Pignoux och sade till henne: — Det är jag! men låtsa icke derom... Hvar ör min far? — Deruppe, svarade skyndsamt fru Pignonx, som ehuru gammal änau kunde både tänka och handla raskt. Hon pekade på den trappa, som ledde upp till matsalen. Gossen nalkades densamma. — Nej, nej! ropade gumman, hållande honom tillbaka; de veta icke att han är här. Rör er ej ur stället, min unge herre! de skulle ta lifvet af honom. — Hvilka äro då dessa menniskor? — Dåligt folk! Ni vet väl hvad man menar med tyska ryttare? — Nej! ,.. Jo, vänta!... Ni menar stråtröfvare? — Ja, just sådana. Min dräng Jacques, som. har gjort krigstjenst, känner väl till dem. De