Dagens Nyheter – 24 november 1868, sida 1

En n och annan n af våra läsare torde möjligen erinra sig, att upplysningar kommit i dagen, hvilka satt utom allt tvifvel, att Venetiens afträdande till Frankrike var en fait accompli, redan innan ett enda skott var lossadt mellan Österrike och Italien. Det låg i Österrikes fria val att hafva fred med Italien och vända hela sin krigsmakt mot Preussen, men den militära fåfängan tillät icke detta — en fullkomligt ändamålslös blodsutgjutelse måste försiggå innan Österrike kunde kungöra Venetiens afträdande. Den officiela österrikiska berättelsen om slagtningen vid Sadowa ger oss en upplysning af liknande slag. Den 1 juli 1866 på förmiddagen telegraferade nemligen österrikiska öfverbefälhafvaren Benedek till kejsaren: Jag ber ers majestät att ändtligen sluta fred till hvad pris som helst; en katastrof för armeen är oundviklig. Men svaret från Wien blef afböjande; slaget vid Königgrätz måste utkämpas och den katastrof, som Benedek förutsagt, uteblef icke. Och dock finns det så många, som påstå att furstarne äro så oskyldiga till krig och slagtningar, som det barn, hvilket föddes i går! Hvad har väl Österrike vunnit i ära derför att det för att tillfredsställa den militära fåfängan förspillde sina söners blod för en redan förut uppgifven sak ? Hvad har Storbritanien förlorat i ära derför att dess regering i dessa dagar öfverlemnat alla sina tvistefrågor med de nordamerikanska fristaterna till skiljedomares afgörande? ena sidan ruin och en söndring, som ingen statsmannakonst kan hoplappa; å andra sidan uppblomstring ivälstånd och kraft — det är räkningens facit!