Dagens Nyheter – 24 november 1868, sida 1

Hvrarthän vi vända våra blickar se vi militärväldet frodas och skjuta nya skott: ogräset trifves, hvetet går under; hvar äro månne, örtagårdsmästarne, som skola rensa fältet? I Preussen måste militärväldet, som så mycket yfts öfver sina outtömliga hjelpkällor, dock framträda inför landtdagen med en bekännelse om en statsbrist, och en statsbrist på aderton millioner thaler preussiskt kurant, om man medräknar den sväfvande skulden. Och långt ifrån att gifva hopp om en snar förändring till det bättre, måste finansministern i stället tillstå, att den kroniska sjukdom, hvars sista stadium heter statsbankrutt och plundring afstatens kreditorer, äfven inrotat sig i denna stats finanser, hvilka förr, tack vare ennästan femtioårig fred, voro de mest blomstrande bland alla europeiska monarkiers. Från Spanien berättas, att medvetandet om att generalerna komma att uttala det afgörande ordet och med armens hjelp skola veta att gifva detsamma vederbörligt eftertryck, utöfvar ett osynligt, men derför icke mindre kännbart tryck på partierna. Förbi är den stora företeelsen af enighet mellan armen och folket, med hvilken man vid revolutionens början förde folket i fällan; den order af Prim, som förbjuder soldaterna att deltaga i politiska demonstrationer, uppdrager åter skiljeväggen mellan arm6e och folk, mellan verktygen och föremålen för den styrande maktens omsorger. I Österrike har, som vi veta, den nya armlagen med pukor och trumpeter blifvit antagen, i hvad som rörer fastställandet af armåens styrka till 800,000 man under de närmaste tio åren. Den cisleithanska ministeren och rikskansleren von Beust hade således icke förgäfves gjort denna lags antagande till en kabinettsfråga. Till dem, som äro statsförfattningen tillgifne, sade man: författningens öde är beroende af ministerens; rösten för armelagen, om ni icke viljen sätta författningens bestånd på spel, — denna armålag, genom hvars antagande riksrådet (likasom förut nordtyska parlamentet) frånsagt sig rättigheten att under tio år hafva ett ord med i laget ifråga om rekrytutskrifoingen; denna armflag, som ger den. nuvarande, liksom hvarje blifvande minister vapen i händerna för att kunna suspendera eller afskaffa författningen! Det var ett. yttrande, värdt att taga fasta på, då hr von Beust förklarade, att Österrike behöfver en stor armå för att — försvara sin statsförfattning; kan det väl finnas ett mera ampelt erkännande af att endast militärväldet sammanmhåller detta Österrike, och att under sådana omständigheter en TMiberal? minister der är ett. oting, ett nonsens?