Dagens Nyheter – 20 november 1868, sida 2

och lemnade mig ensam med den sårade, som låg för döden, och hans gamle betjent, hvilken afskydde mig, emedan han trodde att jag bragt olycka öfver herrn och förhindrade hans tillfrisknande. Jag skulle verkligen ha önskat att han dött förr; ty äfven jag å min sida hatade dessa spanjorer! Omsider afled der yngre midt ibland dessa vildhjernor, som drucko, sjöngo och skreko hela natten, så att jag ej fick en blund i mina ögon. Också jag är sjuk, skall jag säga. Jag har ständigt feber... Det är kanske min lycka; ty derigenom känner jag hungern mindre. — Min stackars flicka, se här alla pengar, som jag har på mig. Kan du rädda dig, skall du ha nytta af dem; men ehuru jag ej begriper det ringaste af hvad du berättat, synes det mig, som hade du begått en dårskap, då du skyndade hit, i stället för att aflägsna dig så mycket som möjligt från Pilen. Detta väcker hos mig en farhåga att du handlar på befallning af din beherrskare och att... — Nej, nej, Mario! behåll dina pengar! och om du tror att jag vill öfverlemna dig i dina fienders händer, så gå och göm dig annorstädes; jag skall ej följa efter dig, det lofvar jag. Mot dig har jag intet ondt i sinnet, Mario. Det finnes i hela verlden ingen menniska förutom dig, gom jag håller kär. Jag har kommit hit i hopp att, medan man slogs, kunna få vara hos dig i slottet. Men dina vasaller ha ej visat sig modiga; man har dödat några af dem, andra ha tagit sin tillflykt till den inre gården. Dina tjenare åter ha försvarat sig tappert; dock ha de icke kunnat motstå öfvermakten. Jag har varit gömd invid trädgårdsmuren och skådat allt. Jag såg äfven när du kom; det var en stor karl, som stängde dig inne här. Straxt kände jag icke igen dig, emedan du hade så granna kläder; men när