Dagens Nyheter – 20 november 1868, sida 2

Svenska nordpolsexpeditionen. En af vetenskapsmännen, som åtföljt ångfartyget Sofia vid dess försök att tränga mot nordpolen, har lemnat följande lifliga skildring af den äfventyrliga återfärden till Spetsbergen och Norge, hvilken vi efter Göteborgs Handelstidning återgifva: De två sednaste dagarne hade vi redan haft olägenheter af köld och mörker. Den förra visade sig skadlig af tvenne orsaker, emedan den gjorde drifisen, som förut varit jemförelsevis mjuk, nästan stenhård och derjemte åstadkom ett beslag af is längs fartygets sidor och på dess tackel. Mörkret åter gjorde det omöjligt att gå i drif-isen om nätterna. Härtill sällade sig nu ett tredje ondt, neml. storm. Den 4 oktober, tidigt på morgonen, började vinden friska i från öster och uppväckte så småningom en svår sjögång, hvilken gjorde vår färd bland drif-isen, ehuru denna var gles, ganska : farlig. Allt gick dock lyckligt ända till omkring kl. ä Sjön hade då vuxit till en ansenlig höjd, och drif-isstyckena slungades omkring med ofantlig kraft; vinden hade vuxit till storm. Kapten von Otter, som sjelf navigerade fartyget, beslöt då att så fort sig göra lät segla ut från drif-isen, och nu gällde att tringa igenom ett band deraf, i hvilket fanns blott en smal öppning, ungefärligen två gånger så bred som fartygets längd. Inkommen i denna ränna lyftes dock Sofia på kammen af en våg och slungades ned mot ett isstycke, hvarpå följde en våldsam stöt. Skälfvande från kölen till topparne tog hon dock snart ny fart och kom ut ur rännan. Stötar mot is var ej något ovanligt, hvarföre äfven denna, oaktadt sin våldsamhet, ej väckte någon synnerlig uppmärksamhet. Rullningen hade tilltagit med betydlig hastighet och salongen började kännas för trång, hvarföre de flesta af dess invånare begåfvo sig upp på däck. Derstädes var att påse ett skådespel af den mest vördnadsbjudande beskaffenhet. Hafvet, upprördt i vågor, hvilkas höjd täflade med masttopparne, öfversålladt af hit och dit vräkande 1isstycken och fräsande af skum, kom den ovane att häpna. Ej heller bidrog vindens musik i taklaget, öfverröstande maskinens buller och döfvande hörseln, att ingifva lugn. De våldsamma öfverhalningarne gjorde allt gående på däck till ett gymnastiskt konststycke, som ej stod i enhvars makt att utföra. — En stund efter den ofvannämnda våldsamma stöten, rapporterade öfvermaskinisten till kaptenen, att vatten inträngt i en af kolboxarne om styrbord; samtidigt började ett sakta plaskande låta höra sig på trogsbottnen och i salongen, och snart blef det klart för en hvar, att fartyget sprungit läck. Sofia stod då vid omkring 81 gr. nordl. latitud och 75 minuter, eller omkring 12!3 svenska mil från Spetsbergen, dit kosan nu måste ställas, så snart man kommit i eikerhet för drif-isen. Ställningen hade sina vådor, ty vattnet började stiga på ett betänkligt sätt så väl i trossbottnen, som i maskinrummet. ed den erfarne sjömannens orubbliga lugn skötte kapten von Otter sitt ansvarsfulla kall och ingaf härigenom enhvar förtroende och tillit. Alla händer, som ej förlamades af sjösjuka, sattes i verksamhet och tvenne vattenlangningskedjor ordnades, den ena från trossbottnen, den andra från maskinrummet. Löjtnanten och timmermannen sökte att