Dagens Nyheter – 17 november 1868, sida 2

Det är sannt; och jag anklagar också ingen annan än honom. Ni skola icke föreställa er, mina vänner, att jag kommer hit för att göra er förebråelser, jag vill endast veta, hvar, när och huru ni begrafde detta lik. — Hvar? svarade Halte Johan, i det han såg. på Marie. Det var här i trädgården; och om ni vill se platsen, så... — Det bryr jag mig icke om. Men säg mig, var det mörkt eller började det redan dagas, då begrafningen skedde? — Klockan var... så der tu eller tre på morgonen, genmälde mannen med en viss tvekan, dervid seende på den gamla Marie, hvilken tycktes råda honom med sina blickar. — Och ni blefvo icke sedda af någon? fortfor herr de Bois-Dor, uppmärksamt mönstrande dem båda. ,Denna fråga satte Halte Johan i stor förlägenhet. Markisen märkte ånyo att det värda paret vexlade blickar af hemligt förstånd. Han insåg att de fruktade det någon sett, huru de uträttat hvad de åtagit sig, och att denne någon var en trovärdig person, som skulle vederlägga de osanningar, hvilka de nu inödens stund kunde hitta på. Bois-Dor6 steg upp och upprepade sin fråga i myndig ton. — Ack! gode, ädle herre! sade Marie, i det hon föll på knä, förlåt denne stackars krympling, som i afton kanske druckit för mycket, så att han ej kan afgifva någon nöjaktig förklaring. — Ja, förlåt mig, min kapten! tillade invaliden, äfvenledes fallande på knä. — Mina vänner, ni ha bedragit mig! sade markisen, besluten att förmå. dem till bekännelse. Ni ha icke sjelfva begraft herr VAlvimar, Ni ha varit rädda, eller också ha ni haft