Dagens Nyheter – 17 november 1868, sida 2

ha flera gemensamma hemligheter; jag vill nu ehdast säga ett par ord... — Var så god, min kapten! svarade Hälte Johan, i det han Md fram från sitt gömställe — han hade i brådskan. sökt sig. en tillflyktsort under: bordet. — Jag ber er förlåta mig; men jag visste icke hvem det vår som kom, och man har så mycket att säga om mig! — Orättvist utan tvifvel! yttrade markisen leende. Men svara mig nu, min vän; jag har idke träffat dig, sedån en viss vigtig händelse timade. Genom Adamas, hvilken åu lärer ha försäkrat att du punktligt uppfyllt hvad som blef dig ålagdt, har jag låtit tillställa dig en liten belöning för ditt besvär. Som jag nu har ett tillfälle att tala med dig utan obehöriga vittnen, ber jag att få litet närmare reda på, huru du fullgjorde uppdraget. :— Huru, kapten? Kan män begrafva en död på mer än ett sätt? Jag har enligt kristligt bruk jordfästat honom; priorn i mitt kloster skulle icke ha gjort det bättre. . — Det tviflar jag ej på, kamrat; men har du iakttagit nödig försigtighet? — Ack! har icke min kapten längre förtroende till mig? utropade invaliden med en känslofullhet, som brukade förmärkas hos honom i synnerhet efter supen. — Jag tror nog att du varit tystlåten, Johan; men förmodligen har du ej förstått att dölja grafven; ty herr dAlvimars död är nu känd af mina fiender; och dock kan jag icke misstänka någon af mitt tjenstfolk och icke heller dig sjelf för att ha pratat bredvid munnen. — Ack! herr markis, inföll Marie, ert folk voro icke de enda vittnena till händelsen. Äfven herr VArs hade tjenare med sig; och för öfrigt spanade ni ju samma natt efter en man, som ni hållit bunden, men hvilken icke desto mindre rvmt