Dagens Nyheter – 17 november 1868, sida 2

vida angenämare, nemligen attpå omvägar, genom andra myndigheter, gifva uttryck åt sina önskningar. De veta alltför väl att hjelpen lemnas så innerligen gerna; och huru skulle väl något annat kunna vara möjligt, om det är sannt, som ordspråket säger, att den ena korpen icke hugger ut ögat på den andra. Innan vi ännu hade fått våra präktiga kommunalförfattningar — mästerstycken i afseende på stilen och af oberäknelig nytta för den alltmera: uppblomstrande byråkratien och det med tung hand regerande penningeväldet — var det hufvudsakligen statens tjenstemän, som med fröjd och gamman skuro remmar ur de skattdragandes ryggar; men sedan dessa odödliga minnen af en nu afgången statsmans verksamhet sågo dagen, sedan dess ha äfven kommunernas -tjenstemän med obestridlig framgång visat, att de exempel statens. tjenare lemnat dem burit god frukt. I synnerhet här i hufvudstaden hafva anspråken på bättre inkomster för kommunens löntagare i hela sin nakenhet framträdt. Det är ej längre nog mel att dessa herrar ha fasta löner, rundeligen tilltagna; — huru skulle det väl vara möjligt, att de kunde vara belåtna med dem? Nej, pengar mera pengar måste de ha, kosta hvad det kosta vill! Serskild ersättning måste lemnas för de tjensteförrättningar, som lagligen åligger dem att utföra, och denna måste sättas så högt som möjligt; den fasta lönen deremot, den skola de få, utan att behöfva göra något gagn för densamma. Den skall -utgöra en pension, som redan innan afskedstagandet egt rum, tillfaller tjenstemannen! Tänk, hvilket eldorado för honom, hvilken lycka för de skattdragande, när denna reform i tjenstemännens aflöning hunnit blifva genomförd öfver allt i landet, när hvarje tjensteman i riket får uppbära ett eller flera tusental rdr för det han gör ingenting och serskild ersättning för hvad han igör, om han gör något! Och om han sedan, ifall oturen skulle vara framme i form af afsättning från tjenIsten, har, såsom den tjensteman vii lördaigens nummer omnämnde, rättighet att få afsked med pension, hvad mera återstår väl för honom att önska? Icke sannt, hvar och en som vill lefva fri från ekonomiska bekymmer, bör ingå i tjenst, söka ett embete. Vi böra allesammans sträfva till detta mål. Det är vida beqvämare än att söka sin ut;komst genom arbete, ofta hårdt arbete; bort det! Ännu torde det dock kanhända olyckligtvis dröja någon tid, innan dennå fredliga revolution i tjenstemännens lönevilkor vunnit fullständig seger; men man bör hoppas det bästa! Att tänka på någonting sådant Bom att: antingen göra alla löner endast fasta eller ock låta dem utgå endast i form af sportler, vore ju en galenskap! Embetsmannen skulle ju då ej få något för intet, utan intet för intet, och detta vore ju en skriande orättvisa! Bättre än så skall det vara. Alla innehafvare af tjenster och embeten måste blifva likställde. Någon skillnad mellan dem bör i afseende på aflöningssättet ej ega rum. De måste ha både. sportler och fast lön: ånnars går det aldrig väl hvarken för dem eller för folket. Eller hvarför göra någon skillnad mellan hrr Wallström och Hedin, mellan : hufvudstadens ingeniör och hufvudstadens arkitekt? Hr Wallström har haft fast lön och särskild ersättning efter taxa för förrättningarne i tjensten.. Hvarför skulle då inte hr Hedin också kunna få det? Så tyckte han sjelf — och, vi undra. ej derpå — så tyckte också magistraten, . stadsfullmäktige och öfverståthållareembetet. K. Maj:t blef snart öfvertygad att så borde ske; hufvudstadens innevånare fingo också den 30 nästlidne oktober en ny beskattning sig pålagd, i form af taxa för stadsarkitekten i Stockholm för honom lagligen åliggande eller eljest behörigen äskade förrättningar, såsom innehafvare af sin tjenst. Och när hr Hedin. fick en bestämd, naturligtvis ej allt OSSE