Dagens Nyheter – 16 november 1868, sida 2

komma från en eldstad, som icke var synlig för markisen. Plötsligen uppstod ett oväsen; dörrar slogos igen, steg och röster läto höra sig, och en massa rörliga skuggor aftecknade sig på väggen, såsom hade ett stort antal personer gått fram och tillbaka framför en flammande eld. — Sehär, tänkte markisen, en högst ovanlig kurra-gömma; man kan verkligen inte neka till att detta slott är fylldt af kringirrande och talande skuggor. Det skall bli intressant att höra hvad de säga. Han lyssnade; men utaf allt detta prat, dessa sånger, klagoljud och skrattsalfvor kunde han ingenting begripa. Det starka ekot hade till följd, att alla rösterna sammansmälte till ett enda oredigt sorl, innan ljudet af dem nådde till markisen. Bois-Dorå kunde visserligen icke klaga öfver dålig hörsel; men i likhet med de flesta äldre personer var han oförmögen att, då flera talade på en gång, uppfatta hvad någon enda sade; alltsammans blef således för honom ett virrvarr. Knappt hade nu en grof röst börjat omtala en berättelse, förrän en annan uppstämde en visa, hvilken åter afbröts af några ljudliga hotelser, som icke väl upphört, då en klar stämma, den der tycktes drifva gäck med de andra, yttrade något qvickt, hvarvid en storm af skratt utbröt. Ibland höllos långa monologer, ibland samtal mellan två eller tre, och i en hast följde derpå rop af vrede eller de mest stormande glädjeyttringar. Det var antagligt, att dessa menniskor talade ett språk, som markiser icke kände. Han föreställde sig, att det var en trupp kringstrykande komedianter eller taskspelare, som lefde till största delen af plundringar och vintertiden -uppehöllgsig i denna ruin, der de