Dagens Nyheter – 16 november 1868, sida 2

Rossini död, så ljöd en icke oväntad sorgepost, som telegrafen i går middag tillförde oss från Paris. Visade att sorgeposten icke kom oväntad, ty underrättelserna om den 76-årige tonskaldens sjukdom hafva de sednare dagarna varit af så nedslående art, att ringa hopp återstod om en lyckligare utgång. Vid 76 år finnes föga kraft att stå emot en långvarig sjukdoms marter, äfven om sinnet är aldrig så ungdomligt och friskt. Gioachimo Rossini föddes den 27 februari 1792 i Pesaro i Romagna (deraf benämningen Svanen från Pesaro); han uppträdde redan vid tolf års ålder, med sin mor, såsom sångare på teatern i Bologna, och debuterade, 1812 med sin första opera Demetrio e Politio i Rom. Han skref derpå i så godt som oafbruten följd tyratio operor, af hvilka Barberaren i Sevilla och Wilhelm Tell ensamt äro tillräckliga att göra honom odödlig. Hans verk följde så hastigt å hvarandra, att han till och med stundom diktade två på en gång, och ehuru hans arbeten i främsta rummet voro beräknade på söderns pris och belöning, buro de snart hans namn kring hela den civiliserade verlden. Rossini vistades efter sipva första framgångar omvexlande i London, Paris, Florens och Bologna samt slutligen i Paris, der ban tyckes hafva trifvits bäst; det glada, lysande Paris öfveronsstämde så väl med skaplynnet hos den store kompositören, för hvilken det (i hans kompositioner) var omöjligt att vara trettio minuter allvarsam. Rossini var ett snille af första rangen, och i nästan alla hans operor fionas vissa melodier, hvilka på sin tid mäktigt anslogo folket, många elektrisera, som man vet, ännu ; han var icke alltid ny, ty han omsäger sig ej sällan, men han visste att ofta snillrikt omstöpa det gamla, så att det klingade såsom hade det varit nytt. Hans största styrka låg i hans lefnadsfriska qvickhet, hans outtröttliga källa af humor. Han var derför alltid lyckligast i skildringen af en glädtig sinnesstämning, af festligt glänsande situationer, af en besvarad och sorgfri kärlek, af ljuft smäktande, söderländskt varma känslor. Deri uppblossade förnämligast den snillets ungdomliga eld, som mer eller mindre genomtränger alla hans verk, och, strålande i de mångfaldigaste färger, elektriskt griper åhöraren. Denna okufliga glädtighet framträder äfven i hans allvarsammare operor, i hans kompositioner för kyrkan (exempelvis hans Stabat Mater), hvilka sednare väl äro sköna i musikaliskt hänseende, men icke tala andaktens språk. Musiken i hans Stabat Mater påminner ofta om ett qvickt yttrande om långfredagsoratorium: Tonsättaren lyckas i alla passioner, utom i Jesu Kristi passion. I sitt mästerverk Wilhelm Tell har den glade Rossini visat, att han på samma gång kunde vara grundlig och lärd, som trots någon tysk, och han leker i denna opera lika lätt med konsten som med melodiernas toner, och han förtjenar att särskildt vördas för denna sin kraft att kunna ansluta sig till den grundligare, arbetande tonkonsten. I sitt enskilda lif och i urgänget med vänner var han samma glada, qvicka, lifliga Rossini som i sina kompositioner; på löjliga, muntrande anekdoter om sig sjelf och andra var han rik. Lif och anda uppenbarade sig i hvarje min och hvarje ord af honom, och den som icke höll honom för ati vara ett snille behöfde blott en gång höra honom tala i hans älsklingsämne, musiken, för att ändra menirg. Rossini var en af dessa naturer, för hvilka allt hvarmed de befatta sig under vidröringen blifver till musik. Af hans arbeten äro, förutom Stabat Mater, följande uppförda här i Stockholm: Barberaren i Sevilla (f. g. 1825), Sjöfröken (1831), eSkatan (1843), Tancred (1829), Turken i Italien (1824), Wilhelm Tell (1856).