Dagens Nyheter – 11 november 1868, sida 2

hvar helst jag kän förtjena min salighet och bedja för ers höghet. — Det vill säga, sade prinsen till sig sjelf, sedan herr Poulain aflägsnat sig, att Bois-Dores kistor ännu äro fulla, i annat fall skulle denne ärelystne man ha anbållit att få sin belöning på förhand. Han vet att jag kommer att bli nöjd och ämnar begära mera än jag tillbjudit honom. Vi tå väl se. Och prinsen utdelade sina befallningar. På aftonen samma dag höllo slottet Briantes invånare på att säga hvarandra godnatt, och man ämnade just åtskiljas, då Aristandre, hvilken äfven tjenstgjorde säsom portvakt, anmälde att en ädling med sitt följe infunnit sig, och att de önskade få tillbringa ett par timmar på slottet, emedan de voro i behof af hvila. Det regnade, och natten var mörk. Markisen lät en af betjenterna lysa sig och gick sjelf ut, insvept i en kappa, för att mottaga främlingarne. — Vi äro... sade en okänd röst. — Stigen in, stigen in, mina herrar, inföll markiser, hvilken alltid hållit gästfrihetens lagar i helgd, ni böra skynda er att komma under tak. Sedan får jag nog veta era namn, då ni hunnit bli vederqvickta. Ryttarne redo in på gården, men icke alla på en gång; först kommo ett par tre, och derefter en och en i sender. Då markisen och den bland främlingarne, som syntes vara den förnämste, företrädde af Adamas, hvilken bar en fackla i handen, gingo in i förstugan, gjorde den tjugonde af de välboväpnade följeslagarne sitt inträde på borggården. Denna stora eskort förvånade Aristandre, hvilken det ålåg att mottaga tjenarne och draga försorg om plats åt hästarne i stallet. Den gode mannen erbjöd dem sina tjenster, men