Dagens Nyheter – 11 november 1868, sida 2

rade vinsten, särskildt å hvarje lott erhölls 7 kuhiktum bränvin, En svensk emigrants sorgliga öde. Redaktionen af Göteborgs Handelstidning säger sig hafva mottagit utdrag aft en kalifornisk tidning, hvari man berättar om en man,som försvunnit i början af sistl. februari. I medlet af ini månad hittade man hans lik i en farmers uthus, i Indian Valley, omkring 125 mil från Silver Mountain. Mannen hade apptändt eld, som slocknat, och sannolikt har han varit för utmattad att kunna åter tända den. Han bar svarta underkläder och en mörk arbetsrock. TI fickorna funnos en svensk psalmbok, en liten kompass, en fillknif och 213 doll. i silfver, jemte en annotationsbok. Af de deri inneslutna papperen erfar man, att den dödes namn var Nils Magnus Drake, född i Wingaherden(?) den 27 juni 1839 och att han i augusti 1866 öfvergått från Göteborg till Amerika. — Ett antal personer hade gått att hemta liket till staden, och begrafningen skulle ega rum den 16 juni. Det dansk-norsk-engelska telegraf bolaget hade i lördags sammarträde å Köpenhamns börs, hvarvid upplystes, att den dansk-engelska kabeln börjat begagnas från slutet af sept. månad d. å., och hade intill den 31 okt. gifvit en inkomst af omkring 20,400 rdr rmt; ensamt i okt. månad hade den engelska kabeln expedierat 3,000 telegrammer till, och 2,000 från England, med en inkomst af 17,000 rdr; den norska kabeln inbragte under samma månad 3,000 rår, eller inalles omkring 20,000 rdr. Under: tiden från den 1 mars till den 30 sept. inbragte den norska kabeln tillsammans 13,640 rdr och under den korta tiden af sept. månad, under hvilken den dansk-engelska begagnades, inbringade den 3,400 rår. Samlade inkomsten till den 1 nov. var sålunda 37,000 rdr. Kabeln arbetade förträffligt och enligt uppgift från en af de större korrespondenterna i Köpenhamn behöfdes i medeltal 2timma för telegrambefordringen deremellan ocn London. Fynd. I tidningen Tönsbergeren skrifves den 4 november : För någon tid sedan hittades på gården Björndalshaaveti Vivelstad, annex till Ramnees prestgäll, ett styck meteorjern, vägande 3 1, skålp. Stycket består af ett hvitt, mycket mjukt, gediget jern, hvari är insprängd en icke ringa del gedigen koppar, och för öfrigt med spår af nickel. Stycket visar att det har varit i smäldt tillstånd, hvarunder blåsor hafva bildat sig i detsamma; i dessa håligeter ses smält olivin af grön, gul och brun färg. Det är att förmoda, att det funna jernstycket är en del af ett mycket stort stycke, som på betydlig höjd uppe i luften sprungit sönder, ty man har funnit ett liknande stycke ungefär 14 mil från ofvannämnda ställe. Behjertansvärda ord. Från London skrifver Göteborgs-Postens korrespondent den 5 dennes: Ehuru man här i landet ej är ovan vid långa och storartade tal af de mera framstående politiska personligheterna, bar man svårt att på sednare tider uppvisa något på samma gång mera innehållsrikt och vältaligt än de ord, med hvilka John Bright tackade staden Edinburgh för den ära som blifvit honom bevisad, då han i förrgår gjordes till fri borgare derstädes. Han fäste sig till en början vid det uttryck, hvilket resolut:ionen om hans utnämnande till denna värdighet innehöll, hvari han kallades vältalare och statsman. För mer än 30 år sedan, sade han, då jag var mycket ung och började tänka i allmänna frågor, läste jag en gång följande ord af Milton: Sann vältalighet finner jag ej vara annat än allvarlig och innerlig kärlek till sanningen, och jag har försökt, så vidt jag varit i tillfälle tala offentligt, att strängt hälla mig vid denna sats. Jag har vidare alltid sökt afhålla mig från att tala ifrågor, hvilka jag icke noga undersökt och väl öfvertänkt, och måhända är det emedan jag sträfvat i denna riktning som mina tal rönt ett välvilligt mottagande och kanske äfven utöfvat något inflytande på mina landsmän. Hvad beträffar titeln af statsman, har jag alltid funnit så mycken intrig, ärelystnad, egenkärlek och oståndaktighet hos de flesta så kallade statsmän, att jag alltid varit angelägen att afstå från denna titelt. — Detta är betänkansvärda ord, väl värda att behjertas der hemma, der nog riksdagsmännen litet hvar hafva hopp om att blifva, om ej statsmän, så åtminstone statsråd, tillägger korrespondeuten.