Dagens Nyheter – 10 november 1868, sida 2

— Min far, sade han, i det han kastade sig i gubbens armar, denva qvinna är elak. Jag ville draga henre in till dig, för att du sjelf måtte få sa alt heanes händer äro fläckade.. Vet du, hvad hon då gör? Hon pekar på min skiortkrage och nedsölar derigerom äfven den. Sedan säger hon: Se, ni har sjelf fläckar på edra kläder. Hon vill blott förorsaka dig sorg och hindra dig ifrån att hålla af mig. Om jag någon gång begår en dårskap, begaguar hon sig deraf, och ställer så till att det ser ut som vore jag mycket sämre än jag är. Fader, denna qvinna är oss till förargelse; och om du tror henna, så... — Nej, nej, min son, jag tror henne icke! utbrast markison. Adamas!... Men Adamas var försvunnen; han hade sprungit efter Bellinda, upphunnit henne i trappan, och i afsigt att med våld föra henne tillbaka hade han fattat henne 1 kjorteln; hon gaf honom en örfil, så att han måste släppa sitt tag. Med anledning af detta oväsen, skyndade sig markisen ut ur sitt rum och blef äfven synlig 1 trappan. Det var ett vitldigt slag, den stäckars Adamas fått. Han stod helt försagd och höll båda händerna intill kinden. — Denna tossa måste ha begagnat sina naglar? sade han efter ett ögonblicks förlopp, i det han såg på sin hand... Åh, nej, herr markis! ropade hon derefter helt glad; det är icke blod. Se! allt detta förskrifver sig från en af era toaletiflaskor! Nu är hon öfverbevisad. Ack! ja, nu kan ni, hoppas jag, icke längre tvifla på hennes ondska. — Herr grefve, sade markisen till sin son med en imponerande värdighet, jag bekänner att jag har tvänne gånger betviflat ert ord. Om jag icke vore er bäste vän, skulle ni derför kunna affordra mig räkenskap; men jag hoppas, att ni mottager er fars ursäkter.