Dagens Nyheter – 9 november 1868, sida 2

Å en af dessa hade markisen skrifvit: O förmätne Filandre, hvem skall någonsin kunna ursäkta ditt fel? Detta ondskefulla belätes ansigtsuttryck Var så enfaldigt och obehagligt, att Mario fånn särdeles stort nöje uti att i förbigående göra narr af och hota detsamma. Han hade äfven några gånger gifvit bilden ett par oskadliga örfilar; men en dag, då han märkte att Lauriane skrattade åt de trotsiga blickar han kastade på den stackars Filandre, tilldelade han denne ett sabelhugg, med den påföljd att bildens näsa afslogs och föll ned i gräset. Knappt var denna våldsbragd utförd, förrän gossen ångrade sig. Hans far tyckte om Filandre likasom de andra herdarne. Efter att ha letat en stund, återfann Lauriane näsan, och Mario klättrade upp på piedestalen samt fästade den med lera p dess plats. Redan följande dagen låg näsan åter på marken; man satte fast den på samma sätt; men Filandre tappade den igen flera gånger. Följden var att markisen kom att passera honom vid ett tillfälle, då han icke hade den på sig. Mario anklagades; den gode Sylvain såg hans samvetsqval och gat honom inga .bannor.. Men ett par dagar sednare var icke Filandre den ende som saknade näsa; äfven med hans syster Callirea var förhållandet enahanda; och den dag som derpå följde hade också Filidas och sjelfva Diana förlorat sina. Nu blef gubben Bois-Dor verkligen utom sig, och han gjorde Mario allvarsamma förebråelser; men gossen började bittert gråta, heligt försäkrande att han icke i sitt lif afslait mer än en näsa, nemligen den förmätne ilandres. Lauriane betygade äfven sin unge väns oskuld. — Jag tror er, mina barn, jag tror er, sade markisen, rörd af Marios tårar. Men hvarför