Dagens Nyheter – 9 november 1868, sida 2

— Du vet, sade han till Adamas, att det finns menniskor som åldras; det är något som aldrig skulle kunna hända mig. Jag trifves icke, om jag ej får vara tillsammans med barn. Min vän, jag försäkrar dig, att jag blifvit återflyttad till ungdomens gyllene tider; mina tankar äro lika rena och leende som denna flickas och denne oskuldfulle gosses. Lauriane, Mario och markisen voro oskiljaktiga. Do hade sina nöjen för sig; och då de icke roade sig, inhemtade de nyttiga kunskaper eller gjorde goda gerningar. Lauriane hade icke alls åtnjutit någon undervisving; hon visste ingenting. Derför: ville hon vara närvarande vid de lektioner, mäster Jovelin gaf Mario i stora salongen. Hon hörde på, när Mario läste upp sina lexor, och sysselsatte sig derunder med att brodera. Sedan brukade Lucilio lemna några skriftliga förklaringar, och då lade Mario papperet i Laurianes knä, så att de kunde läsa det skrifna på samma gång. Den unga qvinnan förvånade sig öfver, att hon utan svårighet fattade en hel mängd saker, som hon trott gå öfver ett fruntimmers förstånd. Hon var synnerligast intresserad af musiklektionerna; och ibland spelade hon på sin teorb, hvarvid mohrinnan sjöng ljufva klagande melodier från sitt hemland. Under dessa konserter brukade markisen ligga utsträckt i en soffa och betrakta ett tapisseri, hvarå Astreas bjeltar och hjeltinnor voro afbildade. Han tyckte att de rörde sig och sjöngo; han kände sig lycklig och suckade. Lucilio deltog äfven i dessa familjens förströelser; men han rådde icke för att han derunder kände sitt hjerta något beklämdt. Den stränge, okonstlade filosofen var ännu i den ålder, då man kan älska; men han anså gig ej böra eftersträfva kärlekens lycka.