DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE, Historisk romnen af GEORGE SAND. (Ufversättning af PEER EDVIN STRNFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r ) När man såg gossen rida på sin lilla häst, eskorterad af Clindor och Aristandre, på gatorna i 1a Chåire, stannade man och stirrade på honom, och man sade till hvarandra: — Det var då sannt? Man frågade hvad han hette, och hura hav skalla kallas. Skulle markisen med sin höga rang nöja sig med att ha en simpel adelsman till arfvinge? Men hade han rättighet att testa; mentera sin titel åt en Bourou? Eller skulle väl den regerande konungen dertill ge sitt bifall? Var icke tvärtom en sådan anordning stridande mot adelns stadgar och brak? Vigtiga frågor! Man talade härom i fjorton dagar; men sedan teg man. Så går det gemenligen: man intresserar sig genast mycket lifligt för en sak, som man kort derefter alldeles förgäter; och då markisen och hans lille grefve reste för att besöka någon af graunarne, båda lika dyrbart klädda, fanns det ingen i staden eller på landsbygden som ej ropade: — Tyst! jag hör markisens stora kaross nalkas. Kom, låt 033 se de raska herrarne af Bois-Dore passera! Medan detta timade i det lyckliga Berry, i tiliväxte jäsningen i södra Frankrike. Den 135 november fick man i Bourges säker ; underrättelse om att konungen nödgats upphäfva i belägringen 2f Montauban. Den unge konungen var tapper; han hade fällt tårar, då han måste araga sig tillbaka.