Dagens Nyheter – 6 november 1868, sida 2

Inom intelligensens verld funnos ingen enighet och samverkan. De lugna, mer eller mindra intresselösa själarne sökte det rätta än i det ena än i det andra lägret; men som de i båda lägren träffade intolerans, villfarelse och grymhet, blefvo de sceptici, lade armarne i kors och förklarade menniskoslägtets förblindelse och svaghet obotliga. De blodiga striderna mellan Gomarister och Arminianer hade då nyss utkämpats. Arminius lefde icke mer. Men Barnevelt hade fått bestiga schavotten och Hugo Grotius var dömd till ständigt fängelse. Der uppgjorde han nu planen till sitt ypperliga arbete Folkrättens principer, hvilket vunnit så mycken ryktbarhet. Reformationens anhängare voro af olika mening i afseende på predestinationsläran; och i Frankrike, särdeles i de sydligare provinserna, rådde en sådan förbistring i religiöst och politiskt afseende, att ingen, som ej ville föra sig sjelf bakom ljuset, kunde med full öfvertygelse tänka: Jag skall öfvergå till denna kyrka, jag skall sluta mig till denna arme; jag vet då att jag gör det rättaste som under förhandenvarande förhållanden kan göras. En bildad och insigtsfull person borde derför söka sanningen, utan att alltför mycket fästa sig vid hvad som predikades för hopen, och behålla den inom sig; derigenom undgick man bäst att bli ett offer för partihatet. Lucilio Giovellino tog allt detta i betraktande och beslöt att vid sin religionsundervisning följa evangelium samt kommentera detta, såsom hans hjerta förestafvade. Han undervisade Mario äfven i filosofi, historia, spåk och naturvetenskäper, och ur allt sökte han framdraga bevis för Guds godhet och visdom. Hans metod var mycket enkel, och hans förklaringar voro korta och koncisa. Den stackars Lucilio hade fordom varit väl