Dagens Nyheter – 5 november 1868, sida 2

Lauriane hade tagit plats midt emot markisen; till höger om henne satt Mario. Afven Lucilio deltog i festen. Man behöfde icke hysa fruktan för någon af gästerna. XXXVIL En half timma efter måltidens slut bad Adadamas sin husbonde begifva sig jemte sitt sällskap till Rättvisans sal, hvarest åter en öfverraskning väntade dem. Det var ett divertissement i tidens smak och sådant man i en hast och uti en så liten lokal kunnat arrangera detsamma. I ena ändan af salen var ett slags teater uppförd. Man hade utbredt vackra mattor öfver ett slags estrad, bestående af ohyflade bräder; naturliga buskar gjorde tjenst såsom kulisser. När man intagit de anvisade platserna, uppträdde först Lucilio och spelade ett stycke — detta var ouverturen. Pagen Clindor visade sig derefter på scenen, klädd i herdedrägt. Han sjöng folkvisor, som slogo an; derefter begynte han valla sina får; dessa voro verkliga lam, hörande till gården och för tillfället väl tvättade. De förde sig icke illa på scenen. Fleurial, herdens hund, spelade äfven sin rol till fall belåtenhet. Säckpipans toner ljödo; de voro milda och sömngifvande; herden insomnade. Då framkom en vördnadsvärd gubbe; oroligt sökte han efter något i den sofvandes fickor och bland fårens ull. Han hade ett så ymnigt skägg och hans hår och hvita ögonbryn voro så stora, att man icke straxt kände igen honom; men då han skulle deklamera några verser, för att förklara hvad som förorsakade hans oro, utbrusto alla i hjertligt skratt; man hade det nöjet att höra Adamas gascogniska brytning.