Dagens Nyheter – 4 november 1868, sida 2

tåga på gräsplanen, äfvensom markisens öfriga underhafvande, hvilka alla, i förening med slottsbetjeningen, ursinnigt ropade, så att de kunde spränga lungorna: — Lefve herr markisen! Lefve herr grefven! De hederliga menniskorna lydde af rent förtroende en böfallning, som blifvit dem meddelad af Aristandre, utan att veta hvarom fråga var; men deremot visste de väl att, hvar gång de blefvo beordrade att infinna sig å slottet, vankades riklig undfägnad; hvadan de också aldrig voro sena att gå dit. Man öppnade salongsfönstren, för att höra på ett tal, som hölls af Adamas inför denra talrika samling. Luckan öfver brunnen var nedfälld, och derpå stod den lycklige Adamas, improviserande ett föredrag, det vältaligaste han medall sin gascogniska svada någonsin producerat, och som framsades med en ljudlig stämma, fik på tonfall. Hans gestikulering var icke mindre sällsam. Ivad beträffar sjelfva talet, beklaga vi, att vi ej kunna ordagrannt återgifva detsamma. Det rönte samma öde som de flesta inspirationens alster: det fördes bort af vinden i samma ögonblick det föddes. Emellertid gjorde det mycken effekt. Berättelsen om den stackars Florimonds tragiska slut framlockade ymniga tårar; och som Adamas sjelf hade lätt för att gråta samt blef märkbart rörd af sina egna ord, åhördes han med en viss andäktighet äfven af dem som stodo i salongsfönstren. Man skrattade åt Konom endast då han, vid förkunnandet af Marios återfinnande, lät sig af glädjen hänföras till att begagna alltför superlativa uttryck; men på boädfolket slog äfven denna del af talet an Bonden förstår gesterna, men icke orden; på dem görhäuv gig ej möda att höra; ty för