Dagens Nyheter – 4 november 1868, sida 1

HNUSVILON LIULLKVINING POSLIOTVältlaraärlvode (3 rdr IO e raden; annonser från utlandet 122 öre raden. Prean, och i cigarrboden uti operahuset, ingång från Arras å alla postkontor; annonser derifrån insändas med sholm, tryckt hos Rudolf Wall. — AL ren En eaf de märkligaste åtgärder, som den spanska provisoriska regeringen vidtagit, är den, hvarigenom den väsentligt förändrat rikets beskattningssystem. En ganska betydande del af statens inkomster har hittills influtit genom octroi, d. v. s. en tillverkningsafgift som både jordbruket och vissa industrigrenar måst erlägga vid produkternas försäljning. Jordbrukarne och industriidkarne ha sålunda varit ett slags uppbördsmän åt staten: det är nemligen alltid konsumenterna som få ersätta tillverkarnes skatter. Men konsumtionsskatter hafva den stora olägenheten att de drabba lika hårdt det fattiga, okunniga arbetarehushållet som den redan bergade och upplysta familjen af herreklassen. De göra det svårt eller omöjligt för arbetarefamiljen att höja sig; hvad husfadren möjligen skulle kunna aflägga om året för att bilda ett kapital att drifva ett företag med, det åtgår till skatt på brödet, mjölken, köttet, kaffet, sockret, tygerna, lädret o s. v., som han och hans familj behöfva. Har han 809 rdr i årlig inkomst, så åtgå kanske 50 rdr i konsumtionsskatt, när den är lagd på nödvändighetsvarorna: och mycket mer gör icke konsumtionsskatten för en lika stor familj med 10,000 rdrs årlig inkomst, ty af de gröfre lifsförnödenheterna måste alla familjer förtära ungefär lika mycket för att uppehålla lifvet. Och om det än beräknas att familjen med 10,000 rdrs inkomst ger ut 100 rdr i konsumtionsskatt, eller dubbelt så mycket som arbetarefamiljen, så blir dock i praktiken missförhållandet skriande; den ene, som mycket eger, betalar till staten blott en hundradel af sina inkomster; den andre, som har ett knappt dagligt bröd, betalar en sextondedel. Konsumtionsskatterna äro ett straff, som den lagstiftande makten lägger å fadren och modren för familjens tillväxt: ju flera munnar som ropa efter bröd, desto större skatt; och mången mun tystnar, efter att ha förtvinat i nöd, för konsumtionsskattens skull, som sätter hela hushållet på svältkur. Det är dessa skäl som förmått professorn i nationalekonomi, numera finansministern Figuerela — i öfverensstämmelse med hela provisoriska regeringen — att afskaffa octroön och i stället pålysa en inkomstskatt, en -bevillning för inkomst af arbete eller kapital. Från denna äro befriade de som endast ega en ringa årlig inkomst, och bevillningen skall icke utgå med lika procent af all inkomst, utan med högre procent af den högre inkomsten, i stigande skala. De närmare bestämmelserna känna vi ännu icke. Denna progressiva beskattning är hvarken ny i teorien eller praktiken. Den är redan delvis tillämpad i åtskilliga stater på vissa föremål, t. ex. på arf. Dess berättigande och lämplighet äro mycket omtvistade, och det skall blifva lärorikt för verlden om id6en får längre tid på sig att blifva pröfvad i Spanien. När man ser dessa män — Prim och Serrano — som nu styra Spanien, af egen maktfullkomlighet dekretera sådana i folkets lif och öde på det djupaste ingripande förändringar som den ofvan angifna, eller som klostrens indragande, presstvångets upphäfvande, mötesfrihetens proklamerande, undervisningsfrihetens införande 0. s. vV., så kan man icke undgå att göra sig den frågan: hvarför anse sig då dessa herrar icke jemväl ega rätt att proklamera statens regeringsform, utan gå att öfverlemna beslutanderätten häröfver åt en talrik församling, som först sent skall sammanträda, sedan folkets nit svalnat och de gamla egennyttorna hunnit sansa sig från sin förskräckelse och samla krafter till försök att återinföra den gamla regeringsformen eller åtminstone så mycket som möjligt förfuska den nya? Det är ett märkligt och bedröfligt faktum att nästan alla de som störtat troner hafva derefter, liksom förskräckta öfver sin seger, stannat på halfva vägen och lemnat arbetet halfgjordt. De hafva blott förmått rifva ned, men icke bygga upp. ) Så gjorde ) Washington var ett lysande undantag. Nitr, efter att de nordamerikanska kolonierna hade hesegrat moderlandets trupper och deras oafbiingighet kunde anses gifven, en öfverste Lewis Nicola Då armåns vägnar erbjöd Washington att blifva konung, emedan den republikanska styrelseformen ir så ovaraktig, svarade den ädle Washington i ett bref af den 22 maj 1782: Det tr med en blandning af förvåning och smirta jag uppmiirksamt läst de förslag ni gjort mig. Var öfvertygad att ingen hiindelse under detta krig har bedröfvat mig så mycket som att erfara af er att sådana idter iro gingse hos armten.