Dagens Nyheter – 3 november 1868, sida 1

Hammer efter ritning af professor Scholander och försedd med följande inskription: Till Nils Wilhelm Almlöf, af vänner till hans femtiåra konstnärsbana. Efter högtidstalet afsjöngs en sång af lyriska scenens artister. . Derefter upplästes versifierade helsningar af hr F. Hedberg, kungl. sekreteraren E. Bäckström och hr Joh. Jolin. — Utrymmet tillåter oss endast att meddela de sistnämnda, så lydande: Nils Almlöf! Blir du icke trött på lagrar, och dignar du ej under dagens pris? En bild, belyst af alltför många dagrar, förbländar ögat ju på sätt och vis. Poeterna bli ofta alltför njugga på skugga. Må andra rimmare i dag besjunga din storhet, jag representera vill en sådan der försmidelig ond tunga, som väl i någon vrå man lyssnar till. Hvad är det, hvaraf man i dag berusas och tjusas? Se honom, Nestorn der, teaterkungen! en konstens heros, prydnad för vår Nord, en ståtlig ek, af inga maskar stungen, ett drakskepp, men med sång och dikt ombord, vår älskling, som vi uti kungstöol bära, vår ära! Ja allt det der, mitt herrskap, vackert klingar, jag bugar mig pro forma, jag också, — Men ir det konst för den, som har fått vingar, att flyga, att Parnassens toppar nå? Och är det konst, der castalider slösa, att ösa? För Almlöf? — Nej, förlåt, min lyra strängag för konstens gud, Apollo, han som satt vid gossens vagga och lit henne sviängas af muserna, som spelte modren spratt, kring hjessan skrefvo hennes barns historia i gloria. En hvälfde pannan hög och stolt allvarlig, en penslade kring munen skämtets smil, en stänkte glöd i blicken, glöd så farlig, en i hvar lock smög in en amorspil, en mejslade figuren klassiskt ståtlig, försåtlig. En annan gaf metallklang åt hans stämma, då en gaf gesten smidighet och grace, och en höll på att Aganippen dämma, för att sin älskling skänka glas på glas; och en, som fick ge pilten hvad hon ville, gaf snille. Men är det din förtjenst, du dagens hjelte? Apollos, musernas förtjenst det är, din blott, att du ej uti diket välte med skatten, der du for som millionär, din blott, att du tog vård i rätta stunden om punden. Nej, heder åt Apollo, som på norden, trots andra gudar herrska der, har tänkt; en skatt, en af de skönaste på jorden, en konstniärsgenius åt oss han skänkt i kroppsligt hölje, lånadt af antiken. Sök liken! Åt sångens gud och alla sånggudinnor jag helgar skålen då, i skarp protest mot Almlöfs dyrkare och dyrkarinnor. Den rår i tvisten som kan dricka bäst. Men, ve mig, du tycks glömd på alla håll, o Apollo! Man glömmer gifvaren för sjelfva gåfvan, det är så vanligt, sjelfviskt, menskligt, smått. Nils Almlöf! Bär dock engång fram derofvan till sångens gud, att han en skål här fått. Här uti sångens tempel oinbjuden tycks guden. Men Muserna, till Gracer halft förklädda, en sköldborg ömt kring dagens hjelte slå, de spörja: är det ej förtjenst, att rädda vid sjutti år sin eld ifrån det blå, att ofördunklad vårda gudagåfvan från ofvan ? Att sannings perla ren från slammet skölja, och lifvet ut naturen trogen bli, med smakens våg ej liksom flarnet följa, men segla stolt dess bränningar förbi; är det ej dygd, att med en ynglings värma än svärma? O, det är ljuft, att höra damer prisa en dygd hos mannen än vid gjutti år! Baktalaren vill sig ej sämre visa. Allt groll förbi, Nils Almlöf! — Hell! Gutår! ditt lof du tvingar till och med ond tunga att sjunga. Förtalet bleknar, då dess pilar trubbats Mot sann förtjenst, med pansar, smidt af stål. Du, som till riddersman af gudar dubbats, framåt alltjemnt, du vet ditt höga mål, och seklet ut spinn du med åren bilte vår hjelte! . Jo. Jo. Festen fortgick under den angenämaste stämning till efter midnatt. Ett rykte, att kapten Carlsund skulle vara lifsfarligt sjuk har under de sednaste dagarna vavit i omlopp i hufvudstaden och väckt oro hos den utmärkte mannens många vänner AAh haunduaua hövnatt Jan X 2 — 4