Dagens Nyheter – 2 november 1868, sida 2

— Min vän, sade markisen till Lucilio, man kan ej tänka sig något vackrare och älskligare än barnaoskulden. Barnen tala, såsom englarne utan tvifvel tala med hvarandra, och de skäl de anföra, äro mera värda än gammalt folks klyftigheter. Ni skall bli lärare åt den lille. Ni skall göra honom lika god och upplyst som ni sjelf är; ty jag är okunnig, och jag vill att han skall lära sig mera än jag fått inhemta. Tiderna ha förändrats betydligt sedan min ungdom; jag anser att man numera bör lägga an på att bibringa det uppväxande slägtet en högre intelligens. Men laga att han icke förlorar denna intagande naivitet, som vi nu beundra hos honom och som får tillskrifvas hans vistelse bland herdarne. Jag tycker mig verkligen i honom se ett af dessa sköna barn, som sprungo bland blommor utefter den klara flodens förtrollade stränder. Denna qväll var markisen mycket lycklig, då han omsider insomnade. Det var ej underligt att herr de Bois-Dorå på en tid, då man sjelf måste skaffa sig rätt, emedan lagen ej lemnade tillräckligt skydd, och då det ansågs för en öfverdrifven svaghet eller rentaf en feghet att förlåta, trodde sig uppfyllt en af de heligaste pligter genom att hämnas sin broders död. Säkerligen skulle man icke på denna tid ha träffat en ädling blånd tusen, som ej ansett sig fullt berättigad att på allt sätt pina och sedan aflifva genom hängning en sådan skurk som dAlvimar. Också är det otvifvelaktigt att BoisDor6s loyala tillvägagående, om det blifvit allmänt kändt, skulle ha gifvit anledning till både tadel och löje. Bois-Dor6 visste detta väl, men brydde sig ej derom. Hans handlingssätt var framkalladt dels och i främsta rummet af hans goda bjerta