Dagens Nyheter – 31 oktober 1868, sida 3

der, bevisas deraf att han fortfarande förblifvit betjent såsom förr. Adamas var icke så böjd för att ha öfverseende med Sancho som markisen. Han hatade dAlvimars betjent ännu djupare än han hatat dAlvimar sjelf, dels med anledning af det öfversittaremanr, hvarpå denne skenhelige skurk behandlat sina gelikar, dels också för hans visade slughets skull. Han trodde honom ha varit den som tillrådt och utfört brottet; men å andra sidan tänkte han på markisens säkerhet och derför förklarade han sig, dela dennes mening, att det kunde göra detsamma om Sancho undkommit eller ej. När man anlände till slottet Briantes, såg man en lös häst springa omkring utanför porten. Det var Sanchos gångare. som återvändt till det ställe, der han sist varit inhyst, och som utbytte en klagande, nästan hemsk gnäggning med dWAlvimars häst, som man ledde vid betslet. — Dessa stackars djur känna, efter hvad man påstår, de olyckor som drabbat deras egare, sade markisen till Adamas; de äro kloka, fastän oskäliga, och lefva i ett tillstånd af oskuld. Jag skall derför ej låta döda dem; men som jag ej vill ha i mitt hus något som tillhört denne dAlvimar, är det min önskan att man i natt förer hans hästar tio å tolf mil bort härifrån, och att man der försätter dem i frihet. Må den som vill göra sig dem till godo. — Och på det viset, yttrade Adamas, kan ingen veta, hvarifrån de komma. Anförtro detta bestyr åt Aristandre, herr markis. Han skall ej besegras af frestelsen att sälja dem, hvarigenom han ju eljest skulle kunna göra sig en ganska stor penning; och säkerligen har han ingenting emot att straxt begifva sig åstad, så att hästarne ej ens behölva gå inom porten: