Fortsättning af striden mellan man och qvinna. I en uppsats för 14 dagar sedan instämde en insändare till denna tidning i ett af en tysk författare afgifvet yttrande: att innan politiska rättigheter tillerkännas det täcka könet borde det visa sig dem värdigt genom att aflägga sin mode-sjuka. En. annan författare, som uppgafs vara en ofrälse fröken, tog i förlidae veckas torsdagsnummer det qvinliga könets försvar mot det manliga, användande dervid satirens skarpa vapen. Den förste insändaren begärde omedelbart derefter plats för nedanstående genmäle: Alskvärda fröken! tillåt en öfrälse ungdom med några ord möta edert behjertade uppträgadde i damernas och männens sak. Skön och beundransvärd framstår ni, en ny Minerva, ur 6r myckna herm. Mät tror sig redan så den gyllexe bjelmen med gripar, sphinx och hästmahn. Skada att grannlåten var er för tung, och att ni, vid det anfall ni så behagfullt och graciöst sökte parera, ej hade den värderika sgiden till er. disposition. Det torde då ha lyckats eder bättre. Med tacksamhet och glädje läste vi den af skarpsinnighet och qvickhet glänsande artikeln — men med ledsnad funno vi, att den var blottad på hållning, tankeföljd, sjelfständighet, d. v. s. sundt förnuft. Ni säger först: I män behållen envist edra samma dumheter; I qvarstån vid edra befängdheter lika troget som barnen vid de egyptiska köttgrytorna, under det att vi qvinnor, trotsande klimater och tider, städse söka att finna nya former och nya uttryck för vårt rika inre — och raden derefter säger pi att männen hafva under flera århundraden tillskurit (!) olika statsformer, utan att den ena blifvit klokare än den andra. Den har än hängt — som en säck (!), än suttit som ett snörlif(!) — än har