Dagens Nyheter – 29 oktober 1868, sida 2

Utrikes-N yheter. Tillståndet I Spanien. Den provisoriska regeringen fortsätter sina nått och steg för att stäfja presterskapets inlytande. Den har tagit ita med S:t Vincent le Panla-orden (en afläggare af Jesuiter-orden) och förbjudit dess sammanträden. Den har räåntagit de katolska seminarierna de 52 milioher realer, som dessa under åtskilliga rubriker hafva uppburit, och den har fråntagit klostren de understöd, som dessa hafva åtnjutit af statskassan — Det madridska kommunallånet på 10 millioner realer för att skaffa hufvudstadens arbetare sysselsättning, skall nu vara fulltecknadt. — På Cuba är allt lugnat. — I Madrid har hållits ett möte i och för slafveriets afskaffande på de spanska Antillerna. Flera fruntimmer deltogo i detsamma, och några af dem uppläste entbusiastiska tal och fosterländska poemer. I Madrid skall i Barrio dArguelles byggas en protestantisk kyrka, i Sevilla en synagoga. Kyrkan San Fransisco i Madrid skall förändras till ett national-pantheon, der rikets alla store män skola finna sina sista hvilorum. En kungörelse af spanske inrikesministern förklarar, att hvarie medborgare eger rättighet att i tryck frambära sina tankar, utan att dervid möta någon inskränkning af censuren eller några andra formaliteter. Förbrytelser begångn af pressen, blifva underkastade strafflagens stadganden. För tidningarne äro artiklarnes respektive författare ansvarige, och, då dessa ej äro kände, hufvudredaktörerna. För böcker, broschyrer och flygskrifter äro författarne ånsvarige, och då de äro; okände, utgifvaren eller boktryckaren. Den särskilda domstol, som handlagt tryckfrihetsmål, upphäfves, äfvenså censuren för dramatiska arbeten. Teaterdirektörerna, och näst dem kontraktörerna, äro ansyvårige för de angrepp mot sedligheten, hvilka till äfventyrs kunna förekomma i de uppförda styckena. Tidningen La France afslutade häromdagen en artikel om Frankrikes ställning med följande ord: Frankrike fikar icke efter att utvidga sig och verldsfreden är derför betryggad; men om nya äregiriga sträfvanden skulle dyka upp i form af en fråga, som diplomatien under loppet af två år bemödat sig att bilägga, då står Frankrike icke i ansvar för följderna; ty det känner sig tillräckligt fritt i diplomatiskt hänseende och tillräckligt starkt genom sin militäriska organisation, för att vid eventuela förvecklingar kunna kasta sitt inflytande och sitt svärd i vågskålen. —r—