Dagens Nyheter – 29 oktober 1868, sida 2

Wilhelms ord förfelade nog icke att göra en viss verkan; men då han lät en anspelning på markisens höga ålder undfalla sig, stötte han den gamle illa för hufvudet. — Min frände, sade Bois-Dor6, i det han åter förrådde denna barnslighet, som på ett så sällsamt sätt kontrasterade mot hans eljest ädla och högsinta tänkesätt, ni måste taga mig för ätt vara en gammal Signor Pantaleon med rostig värja och darrande hand. Innan ni ger mig krycka att stödja mig på, vore önskligt att ni rästade afseende vid det aktningsfulla beteende, jag mot er visat, och på grund hvaraf jag fordrar att tri icke gör något intrång på mina rättigheter; ty såsom ett sådant intrång räknar jag ert förslag att i mitt ställe hämnas min älskade broders död. Men ru tror jag att vi förspillt tillräckligt många ord, och jag börjar verkligen mista tålamodet. Er herr de Villareal tyekes vara tåligare än jag, han som åhört allt detta, utan att sjelf ha kunnat säga ett enda ord. Wilhelm insåg att det var omöjligt att ställa saken till rätta, och då han märkte att VAlvimar visade ett alltför stort tålamod, vände han sig till honom och sade lifligt: — Men så svara då, min vän! Det är ej så mycket utmaningen som kräfver ett svar, utan fastmera denna direkta beskyllning, hvilken, efter hvad jag väl förstår, icke kan vara annat än oförtjent. Under samtalet hade VAlvimar haft tid till att öfverlägga med sig sjelf. Han såg nu helt lugn ut och hade tagit på sig en föraktfull och ironisk min. — Jag antager utmaningen, min herre, svarade han, ehuru jag derigenom icke vinner synnerligen stor ära, då jag ju, som ni vet, är och måste vara min motståndare öfverlägsen i hand