Dagens Nyheter – 28 oktober 1868, sida 3

Sanningen om Napoleon. En person i Paris, som underhåller förbindelser med hofvet och med Seine-prefekten Hauss: mann, skrifver, att någon som är.fullkomligt j tillfälle att iakttaga kejsar Napoleons karakter och lefnadsvanor sagt honom, att allt hvad allmänheten tror: att han är en ständigt vakande, öfverallt ingripande, oupphörligt på öfverraskande kupper grubblande Harun al Raschid, är idel tom inbillning. Napoleon, sådan han går och står, har den underkunnige mannen vidare sagt, motsvarar mycket litet den allmänna förestiällningen. Han är en godmodig, mild, tålmodig, klok, men fremför allt en liknöjd, för att icke säga apatisk, man. Han tycker om, att man icke alltför mycket öfverhopar och uttröttar honom med regeringsbestyr. Reformerna af den 19 januari har han medgifvit endast på det att man sedan skulle låta honom vara i fred, och han har sannerligen ingen synnerlig lust att göra om dem igen. Han skall icke taga tillbaka något af dem — men han tänker heller icke på, att gifva dem någon ytterligare utsträckning. Status quo förefaller honom alltid vida angeniimare, än hvarje eventuel förändring i hans vanor. Då han uppehåller sig i Paris har han icke mycken förströelse och trefnad, derför att man hvarje ögonblick talar med honom om denna massa af angelägenheter, hvilka i sjelfva verket lro honom lika likgiltiga som de förefalla honom tårkiga. Några af dessa angelägenheter upptager han, andra lemnar han å sido, och han tröttar hvarken sitt snille eller sin eftertanka med dem, ty han befattar sig endast med det väsendtligaste och intressantaste. Det stereotypa småleende, med hvilket han ir i stånd att under timtal lyssna till personers anföranden, betecknar alls ieke att han gillar hvad den talande anför, utan det visar endast att hans tankar iäro sysselsatta med helt andra föremål. Då han kan få lemna Paris för att fara till Vichy, -Plombicres eller Biarritz, är han förtjust. Då kunna berrar Rouher och konsorter icke längre anfiäkta honom, och han öfverlemnar sig då helt och hållet åt sitt omtyckta delce far niente. Då inrättar han sitt lif alldeles som det behagar honom, och han delar sin tid mellan läsning, historiska forskningar och promenader. Man må icke tro, att han då grubblar öfver nationernas historia; han tänker icke en gång på sin egen; ty han känner sig ännu alltid kraftig nog att i vissa ögonblick, efter en gifven impuls, handla raskt och energiskt. Hvad regeringen beträffar, så finns det långa tider då han öfverlemnar allt åt sina ministrar, och blott alltemellanät dyker han upp såsom en deus ex machina, för att angifva den riktning, i hvilken han önskar att det ena eller andra ärendet skall bedrifvas; och mot alla de förslag, hvilka rundt omkring honom hopsmidas, och af hvilka de flesta icke talla honom i smaken, kan han endast sitta kraften af en oändlig apati, mot hvilken dock de flesta förslagen stranda. Men så mycket mera tycker han om promenaderna vid hafsstranden — synnerligen i Biarritz omgifningar — och den otvungna sammanvaron med sin kabinetts-ehef herr Conti. Han är alls icke någon fiende till glädjen, och det besvärar honom alls icke att man om aftnarna hos kejsarinnan förkortar tiden med allehanda siällskapslekar. Faktiskt är, att han nu sednast i Biarritz hvarken sysselsatt sig med att studera unga författare och deras verk, eller med några som helst reformer. Ville man icke alldeles göra honom emot, måste man till och med undvika att tala med honom om affärer och i allvarliga ämnen. Kejsaren ansåg sig såsom en skolpojke, hvilken har ferier, och han var förtjust öfver att han kunde förlänga sin permission åtta dagar, innan han åter lade sig under ministerrådets ok. Så långt min sagesman, hvilken, som ofvan sagdt, verkligen ir i den ställning, att han bör kunna känna Napoleon den 3:djes